Vad jag skulle ha gjort

Jag skulle ha varit rejält nervös nu. Om jag hade varit anmäld till maran. Jag skulle ha varit förväntansfull också. Jag skulle ha ganska svårt att tänka på något annat. I alla fall längre stunder.

Jag skulle ha vilat. Den sista, väldigt lugna, benvädringen skulle nog ha skett igår. Eller i förrgår.

Jag skulle ha kollat väderprognosen. Igen och igen.

Jag skulle ha packat väskan. Och lagt fram kläderna. Laddat Garmin.

Jag skulle ha tagit ett fotbad. Klippt tånaglarna omsorgsfullt och filat bort lite hårdheter.

Jag skulle ha lagt mig ner på yoga-mattan och tänkt igenom loppet. Visualiserat.

Jag skulle inte ha ätit någon särskild mat - jag tror nog inte riktigt på sådant. I alla fall inte för motionärer.

Men jag ska inte. Inte i år.

Kunden i kläm - jajamensan!

Hur kommer det sig att avtal som jag ingår gäller, medan telecom-företagen kan ändra i sina? Jag fattar inte.

Tele2. Jag säger ja till att binda mig för ett par telefon-abonnemang. Dessa kan jag nu inte komma ur. På två år.

Tele2. Jag säger ja till en bredbandslösning - en trådlös variant, som ger mig fria gigabytes. Detta kan Tele2 tydligen ändra när de får lust. Jag får ett brev som berättar att Tele2 inte längre erbjuder några abonnemang med fritt flöde. Jag får istället 70 gigabyte (låter ju mycket, men med tonårsdöttrar så...) i månaden. Nyss fick jag hur mycket som helst. För samma peng. I brevet står "Skulle du mot förmodan överskrida finns möjlighet att köpa till mer..." Och i nästa mening får jag veta att jag i snitt använder 95.2. Gigabyte. Per månad... Mot förmodan överskrida? Hmm.

Den 20 maj tog byten slut. Sedan dess har jag köpt till för betydligt mer än vad grundabonnemanget kostar. Det abonnemang som nyss gav mig fri surf.

Nu oroar jag mig för att Tele2 ska göra samma sak med mina mobiltelefoner. För de får ju tydligen göra precis hur de vill. Medan jag är bunden av mina avtal.

Hur KAN man välja den dagen?

När min vän berättade att hon skulle gifta sig blev jag jätteglad. När hon berättade att det skulle ske den 31 maj 2014 blev jag sur. Det är ju samma dag som Stockholm marathon ju! Hur KAN man välja den dagen? När hon berättade fanns det fortfarande visst hopp om att det "bara" var myokardit jag hade, och någonstans närde jag en liten dröm om att springa.

Min vän har inte bara valt maratondagen hon har valt Stockholm stadshus. En vigsel mitt under pågående mara... Jag råder henne att vara ute i god tid. Jag råder henne att lämna bilen hemma (hon är en av de få jag känner som allt som oftast tar bilen in i centrala stan - jag gör det väldigt sällan). "Tror du..." svarar hon lite småskeptiskt. JA. ABSOLUT. Det är bättre att ta pendeltåget och gå till stadshuset. Och vara ute i god tid för hur man än går måste man nog passera över maratonbanan. Det är mina råd.

"På grund av arbete med citybanan är pendeltågen mellan Årstaberg och Centralen inställda från onsdag kväll till måndag morgon..." förkunnar en röst i högtalaren på pendeltåget. Men! Hur ska min vän nu ta sig till vigseln? Och hur ska alla maratonlöpare som kommer söderifrån ta sig in. Och hur ska alla bröllops-gäster ta sig ut till festen. Hmm. Tunnelbanans röda linje lär bli smock-full. Hur kan banverket (eller vilka det nu är man ska skylla på) välja mara-helgen?

Om jag inte får...

...rejäl träningsvärk i morgon så blir jag besviken. Inte för att vikterna jag valde var särskilt tunga... Utan för att det var så länge sedan.

Medan de andra är riktigt trötta på Body Pump 89 så är den ny för mig. Medan ledarna tränar in Body Pump 90 så försöker jag hänga med i 89:an. Jag har missat en hel release. Nästan. För så länge har jag varit borta från styrketräning. Och alla annan träning. (Hur länge jag varit borta från löpning vill jag inte tänka på).

Det står Olga på schemat men in stormar Sofie. Med andan i halsen. Olga är utmärkt men Sofie är min favorit. Hon är svettig (säger hon) för när hallen ringde höll hon som bäst på att förbereda sig för sitt första pass med release 90. Premiär i morgon hade hon tänkt. Blixt-inkallad väljer hon det säkra före det osäkra och kör 89:an i alla fall... Inte mig emot. Den är ju nästan ny för mig. Och träningsvärk lär jag få. Annars blir jag besviken.

Lite pirrigt är det. Min nypremiär. Dr. H tycker att det är lite onödigt att börja träna innan jag fått gjort mitt arbetsEKG. Men det är först om flera veckor. Och det värsta som kan hända är att jag får en rejäl smäll. 700 volt. Dr. H kompromissar och säger ja till styrketräning men nej till löpning.

Lite pirrigt är det. 700 volt. Hmm. Jag tar det lugnt. Och det går bra.

Gympa-mammorna

Det var en gång fem mammor. Fem mammor som ordnade gymnastikläger lite nu och då och lite här och där. Fem mammor som skjutsade till tävlingar. Fem mammor som varje fredag körde fram och tillbaka till långt-bort-hallen. Hallen som hade hopp-grop för volt-träning. Ett par av mammorna gick ledarutbildningar (jag) och tränade en hel skock barn. En av mammorna gick domarkurser och dömde tävling på tävling (inte jag). Det är inte alls något unik i det hela - det händer överallt. Hela tiden.

Jag funderar på hur barn- och ungdomsidrotten skulle se ut utan alla dessa mammor? Och alla dessa pappor? Jag tänker på och uppskattar allt jag fick tillbaka. Glädjen i att se mina egna barn (och andras) ha så roligt. All uppskattning från de underbara tjejer jag tränade under ett antal år. Och den vänskap som byggdes upp - mellan oss fem mammor. Vi gympa-mammor ses inte så ofta nu när våra döttrar är i stort sett vuxna, men när vi ses (som vi gjorde igår) då har vi så kul och då minns vi med så mycket glädje.

Kan man bli gympa-mormor tro?

Mindre besk medicin

"Vi har träffats". Jag skakar hand med den ena efter den andra och säger det igen och igen. Till ledamot efter ledamot i en styrelse jag inte träffat på ett tag. Men vi har träffats. Jag har stått framför dem med mina power points. Precis som jag ska idag.

Runda kinder. Klassiskt moon face. Av kortison. Inte konstigt att jag inte känns igen kanske. Äh. Medicinen känns ändå mycket mindre besk nu. Mindre besk sedan Dr. H ringt och berättat att det ser ut som om den trots allt gör sitt jobb. Inflammationen är mindre ilsk nu än för ett halvår sedan. Mindre ilsk än innan första dosen. Hopp.

På väg hem möter jag en hel hop löpare. Kanske får jag också snart.

När jag ändå är ute och går

När jag ändå är ute och går kan jag lika gärna samla kronor. Jag är inte först på. Absolut inte. Men man kan fortfarande. Man kan fortfarande via woman in red göra en insats för forskning runt kvinnors hjärtan. För varje kilometer jag går skänks en krona till sådan forskning. Känns extra behjärtansvärt även om den sjukdom jag har inte direkt är en kvinnosjukdom.

En app i min iPhone registrerar min framfart. När jag ändå är ute och går. När jag ändå är ute och går brukar jag lyssna på böcker (just nu Donna Tartts senaste - the Goldfinch). Alltså har jag lurar i öronen. En liten finess (?) i gå-appen är ljudet av en krona som faller ner i en sparbössa (eller vad det nu ska föreställa) - när kilometerstreck passeras. Varje gång rycker jag till av ljudet och duckar. Får för mig att något ramlar i mitt huvud. Ser mig omkring. Såg någon?

Det är Becel som skänker kronorna. Bra reklam för dem antar jag. Att förknippas med hjärthälsa vill de ju. Jag tror inte deras vanliga margarin är särskilt mycket bättre eller sämre än någon annans. Pro-active däremot - det skulle jag aldrig äta. I alla fall inte regelbundet. För hur vet vi vad stora mängder växtsteroler gör med vår hjärt-hälsa på lång sikt? Kan växtsterolerna tävla med kolesterol om upptagsmekanismer kan de kanske - på samma sätt som kolesterol, lagras i kärlväggar också?

Min andra födelsedag

Jag är tvilling. Rent astrologiskt alltså. Men nu tror ju inte jag på sådant. Att det skulle spela roll när man är född för hur ens öde blir. Jag tror nog inte ens att det finns ett öde. Men det finns en slump.

Jag tror inte att det är en slump att jag har en ovanlig sjukdom i mitt hjärta. Men varför jag fått den vet inte vetenskapen av idag. En samverkan av min genuppsättning och någon yttre omständighet. Det senare kanske av en slump.

Jag firar. Ett års överlevnad. Många gånger har jag fått höra att jag kunde (borde) dött där och då. Den 16 maj 2013 iklädd löparkläder. Jag har fått en andra födelsedag. Min överlevnadsdag.

Jag tänker att tiden är utmätt. Det är den för alla. För mig är det tydligare nu. Jag tänker på vad som är viktigt i mitt liv. Det är inte alls mycket jag vill ändra. Nästan inget faktiskt. Ett och annat som inte ger mig särskilt mycket sorteras gradvis bort, men det mesta vill jag ha som det är. Ingen "bucket list" behövs. Bara eftertanke.

Home party utan plast

Den hemligaste hemligheten om man är svensk (och inte politiker) är vad man röstar på enligt Özz Nujen. Under sin senaste show beskriver han hur hans kompis Måns Möller ingående berättar om sina eskapader med ett one-night-stand för att sedan förnärmat fräsa att det faktiskt är PRIVAT när Özz undrar hur Måns tänker rösta.

Jag har ingen aning om hur mina gäster för kvällen röstar. Men jag förnimmer några blåtoner i mitt kök. Mitt kök som för kvällen är scenen för ett home party i rosa. Fritt från Tupperware.

Tjugotvå gäster i mitt kök. Och så Victoria. Frågor och diskussioner. Grekisk sallad (F! vill ha mer vegetarisk mat i skolor och på sjukhus) och Rosévin i rosa box. Så kan en onsdag också vara.

Liksom Özz Nujens "statsminister", som jag såg på Rival för några veckor sedan, propagerar Victoria Kawesa från F! för jämställdhet och jämlikhet, och mot rasism. Till skillnad från Özz Nujen så kan hon tänka sig att styra Sverige på riktigt.

Jag ska vara lite osvensk och avslöja att jag (nog) har bestämt mig för att rösta på F!. Några delar i deras politik stämmer visserligen inte med vad jag tycker och tänker (och jag tror inte F! själva tänkt färdigt i alla frågor), men jämställdhets- och jämlikhetsfrågor av alla de slag, liksom motandet av diskriminering och rasism bara måste komma högre upp på den politiska agendan. När miljöpartiet gjorde sitt intåg var det precis vad som hände - alla andra partier tog plötsligt miljöfrågan på allvar och lyfte den. Jag hoppas att samma sak kan hända med F!. Och jag hoppas F! kan vara en ordentlig motkraft mot SD.

Det är liksom dags.  Det har varit dags länge.

Störningar och desinformation

Jodå jag har adopterat den. Min skyddsängel. Men jag känner mig inte 100% säker på skötseln ännu. Hur ängeln mår bäst. Vad kan skada? Vad kan störa? Internet har säkert svaret tänker jag. Vilken fantastisk källa till information internet är! Och till desinformation... Det är inte alltid lätt att skilja på vad som är vad.

Jag får inte ha mobiltelefonen vid vänster öra - den kan störa min ICD-ängel som sitter strax nedanför vänster nyckelben. Det tycks alla vara överens om. Hmm. Hur är det då med andra "signaler" undrar jag? Jag frågar pacemakersköterskan om man kan använda pulsmätare. För någonstans hoppas jag ju ändå att jag ska få springa snart. Hon är osäker. Jag googlar. Som man googlar får man svar. Jag får olika svar. Samtidigt hittar jag något nytt att oroa mig för - induktionshällen. Internet påstår att den kan störa om man står för nära. Attans. Jag som är rätt kort hamnar ju automatiskt rätt nära.

Samma sak med min nya fina impedans-våg. Den jag skaffade i höstas för att min kortison-kur skulle bli ett aningen roligare experiment. Med utmaningen att försöka motverka muskeltapp och fettuppbyggnad. Instruktionsboken säger no-no till pacemakerbärare. Internet säger både ja och nej. Beroende på var man väljer att läsa.

Jag skickar in en fråga till pacemaker-info.se. Jag mailar en fråga till ängel-tillverkarens tekniska support. Jag får tydliga svar. Nu känner jag mig alldeles säker på att jag vågar sätta på mig ett pulsband när det blir dags (längtar). Stå vid spisen kan jag också (gillar). Våg-frågan har jag inte frågat ännu. Känner nog att det kan kvitta just nu...

Och däremellan kommer fastan

Vad tyst det har blivit om 5:2. Och 16:8. Och annan periodisk fasta. Har folk gett upp? Eller fortsatt oförtrutet och gjort det till så pass mycket vardag att det inte är värt att prata om längre? Jag gissar på det första. Hypen är över och folk har slutat. Det tror jag.

Under tiden det var en hype skrattade jag lite rått åt alla som kan tänka sig att lägga pengar på 5:2-kokböcker. Varför liksom? Är inte själva idén att INTE äta? Eller åtminstone inte TÄNKA så mycket på mat de där två fastedagarna. Det trodde i alla fall jag.

Nåja. Jag fastar idag. Påtvingat. Kroppen ska tömmas på socker för att imorgon injiceras med radioaktivt dito. Dags för PET (positronemissionstomografi) igen. Dr H (och jag) vill veta om inflammationshärden gett med sig eller inte. Om kortisonkuren tar där den ska eller om det är dags att ta till annat artilleri. Inflammatoriska celler är duktiga på att sno åt sig socker. Och när de käkar radioaktivitet så ser vi dem. Finurligt.

Så jag provar 5:2 för en dag. Det känns SÅ 2013...

Odödligheten

Man borde förbereda folk på dessa saker. Tala om för dem att odödligheten är dödlig, att den kan dö, att sådant har inträffat, att det fortfarande inträffar. Ett par meningar ur Marguerite Duras bok "Älskaren". Boken vi just läst i "min" bokklubb.

Mina barn är unga vuxna. De påminner mig om känslan av odödlighet som jag minns den från när jag var ung vuxen. Inget ont kunde hända. Och om det onda hände så skulle nog såren läka. Helt.

Att ha ett hjärta som inte är friskt är nyttigt för mig. Också. Det omdanar min världsbild och min bild av mig själv som obotligt positiv. Odödligheten finns inte. Att allt ska bli bra är inte längre självklart. Tiden i livet ska tas till vara.

Så himla smidiga

Alltså. Det gnälls en del på vården. Och visst - jag hade en av mina värsta nätter ever på akuten för snart tre veckor sedan. Men hjärtkliniken på Huddinge sjukhus - de är bara something else. Underbara. Smidiga. Serviceinriktade (känns kanske lite som fel ord, men...).

De vill inte släppa iväg mig i ett flygplan utan att kolla att elektroderna sitter där de ska inuti mitt hjärta (jo, de kan lossna - särskilt om man råkar lyfta eller vifta med armen den första tiden). Egentligen ska jag kollas först 4-6 veckor efter operation. Egentligen finns det inga tider tidigare än så. Men den ur-schyssta sköterskan klämmer in mig INNAN mottagningen öppnat en måndag morgon. Som idag. För att jag ska kunna ta fakir-flyget tisdag morgon.

Via en liten trådlös grunka tar sköterskan över kontrollen. Hon pace-ar mitt hjärta. Det känns märkligt. Hjärtklappning stillasittande. Utanför min kontroll. Nu är väl hjärtfrekvensen för det mest utanför min kontroll, men ändå. Att någon annan styr är nytt.

Elektroderna sitter bra. Men mitt hjärta är krumbuktigt. Kamrarna drar allt som oftast ihop sig utan att förmaken gjort sitt. Det visste jag ju. Ventrikulära extraslag. Det är de som kan bli farliga om de blir många på rad. Sköterskan drar upp frekvensen från min naturliga 40-plus puls till 60. Genast ser det lugnare ut. Extraslagen får inte lika många chanser när hjärtat depolariseras oftare. Jag protesterar. Jag vill ha tillbaka min egen puls. Och det får jag. Manicken är bara där för att ge mig en stöt om det behövs. Och än så länge har det inte behövts. Inte ens varit i närheten. Det ser sköterskan. Allt är nämligen inspelat. Mitt hjärta spelas in 24-7.

Gymmet i garaget

Vädret ska vara bra dåligt för att jag ska tycka att det inte går att springa ute. Underlaget ska vara bra slirigt för att inte duga till löpning. Lite regn eller vind har aldrig stoppat mig. Och garaget är inte ett rum jag trivs särskilt bra i.

Min man är inte riktigt som jag. Han stänger gärna in sig i garaget. Spelar musik så att hela huset skakar. Och tränar. Först köptes en boxningsäck. Sedan en roddmaskin. En träningsbänk och lite vikter till styrketräning dök upp för något år sedan. Det senaste tillskottet - ett löpband, hämtades hem igår. Allt inhandlat begagnat på blocket.

Garaget är stort och med lite ommöblering får både bil och löpband plats. Löpband bredvid roddmaskin och bänkpressbänk - ett riktigt garage-gym.

Lite tveksam till löpbandsköpet var han. Undrade om det störde mig. Nu när jag inte får och kan. Men så tänker inte jag. Jag är absolut inte missunnsam. Min situation blir varken bättre eller sämre för att andra får och kan. Avundsjuk? Ja. Missunnsam? Nej.

När (om) jag får börja springa igen tvivlar jag på att det blir på ett löpband i ett garage. Jag ser skogsstigar framför mig.

Kropp för rörelse

Hon är snabb. Hon är uthållig. Hon är extremt skicklig i obanad terräng. Hon är en hund.

Hon är en hund jag lånar. Vi trivs så bra tillsammans. Vi älskar skogen. Jag får inte springa, men om jag fick skulle jag inte ha en chans. Hon har en kropp som är snabb och uthållig på samma gång. Hon forcerar terräng jag skulle bryta fotlederna i. Jag tycker det är fascinerande. Att vi människor, jämfört med många djur, är så klumpiga och sega. Men jag ser det trots allt som att vi, liksom hundarna, är gjorda för rörelse. Att rörelse är bra för oss.

Hunden F i full fart på jakt efter pinne.

"Men då måste ju du ha fått stryk" säger han. "Nädå vi var rätt jämna faktiskt. Det brukade vara tuffa matcher med seger varannan gång ungefär" svarar jag. Badminton. Jag berättar att jag brukade spela mot mannens blivande chef. "Men hon har ju en så atletisk kropp" protesterar han... Det är inte första gången jag får höra att min kropp inte riktigt ser ut att vara bygd för idrott. Jag blir inte sårad. Är mest road. Över fördomar. Jag är inte så lång. Och jag ser kanske inte så smidig ut. Särskilt inte nu med kroppen lite extra rund och kortison-svullen. Men jag har alltid varit hyfsat stark och ganska snabb.

Min kropp,  liksom alla kroppar - människor och hundars, är gjord för rörelse. Just nu får jag nöja mig med promenader. Just nu har jag det allra bästa sällskapet.