Platå

Jag är på en platå. Nyhetens (eller åter-nyhetens) behag har lagt sig lite. Det går ganska tungt. Och det går inte så mycket framåt med ork och muskler. Inte vad jag märker i alla fall. Men SKÖNT är det. Att få springa.

Jag är på en platå och det är meningen. I alla fall längd- och mängd-mässigt. Jag håller mig till totalt 30 minuter löpning varvat med gång. Jogg-intervallerna blir längre och längre vilket paradoxalt nog gör passen kortare och kortare eftersom gång-minuterna blir färre. Just nu harvar jag med tio stycken 3-minuters jogg-intervaller. Nästa platå-nivå är sex gånger fem minuter löpning. Kanske byter jag snart. Kanske stannar jag ytterligare ett pass eller två på den nivå jag är på nu. Jag har inte bråttom.

Se upp

Visst är det underbart att springa längs en strandpromenad på Rivieran. Verkligen. Men det finns en del att se upp med. Hundskit till exempel. Att trampa i en sådan och sedan klafsa in på hotellrummet till den inte ont anande sjusovar-maken är nog inte lyckat. Så jag är försiktig.

Man behöver akta sig för folk på in-lines också. Det finns ett uthyrningsställe och strandpromenaden är nästan lika lämpad för rullskridskor som den på Santa Barbara beach. Men klassen på åkarna i Nice är inte riktigt i nivå med dem i Santa Barbara. Inte som jag minns det i alla fall.  Några åkare ser ut som Bambi och jag får för mig att en krock med en löpare kanske kan framstå som ett sätt att stanna när kontrollen är tappad. Jag aktar mig.

Sedan är det cyklisterna. Som i de allra flesta fall kan cykla - och gör det fort, men som av någon anledning tycker att strandpromenaden är att föredra framför cykelbanan. Varför det är så vet jag inte. Egentligen känner jag mig inte så rädd för dem. Mest irriterad över att de plingar och hojtar och vill att jag (och andra löpare/flanerare) ska kliva åt sidan. Hmm. De har ju en egen väg.

Till slut händer det. Jag krockar. Men varken med en cyklist eller en in-line-åkare. Jag ska just passera mellan två löpare när den ena - med hörlurar i öronen, tvärvänder. Dunk. Frontalkrock. Inte så att någon blir skadad eller så. Bara snopet.

Nice!

Vi kommer till en tågstation som heter Nice-ville. Jag tänker på boken som höll mig sällskap på långpass för ett par somrar sedan - Niceville. En fantastisk bok.

Det är nästan som när vi var tågluffare för länge länge sedan. Vi är trötta och resdammiga. Vi har åkt tåg hela dagen och inte ätit något vettigt sedan frukost. Vi tar fram kartan och går mot havet. Skillnaden är att vi har rullväskor istället för ryggor. Och att vi redan har ett hotell bokat - i en prisklass som skulle ätit upp hela tågluffarkassan på ett kick. Precis vid strandpromenaden bor vi.

Nice är nice. Strandpromenaden lockar till morgonlöpning. Så efter en god natts sömn gör jag det. Morgonspringer.

Pulsen och värmen

Jag tänkte att jag skulle skriva något om det där med 80% av max-puls och huruvida det är mycket eller inte. För jag tycker det är intressant. Det där med att tvinga in individer i mallar. Eller i pulsintervall. Men det får bli en annan dag.

Idag funderar jag istället över puls och värme. För mig är det tydligt. Det är mycket svårare att hålla pulsen låg när kroppen omsveps av varm, klibbig luft. Och det är väl inte så konstigt egentligen. Att göra av med överskottsvärme när luften runt omkring är varm är besvärligt för en kropp. Svetten på huden vill inte dunsta när luftfuktigheten är hög. Fysik. När kroppen har svårt att göra av med värmen blir arbetet tyngre. Fysiologi.

Igår sprang jag. Med stora svårigheter att hålla pulsen under den 80%-gräns doktorn har ordinerat. Idag tar jag till ett "träna-bekvämt-trots-värme"-knep. Vattenlöpning. Visserligen är kroppen verkligen omgiven av fukt då. Men det är svalkande fukt. Lisa och jag har stämt träff i Eriksdalsbadets utomhusbassäng. Det var lääänge sedan vi sågs.

Vädret är FÖR bra...

Huddingehallen ringer. Mitt inbokade lunch-spinningpass är inställt. Det är tydligen bara jag och en till som vill. Och två är för få tycker de.

Vädret är för bra spekulerar Huddingehallen-mannen. Hmm. Jag som såg fram emot att överge mitt tillfälliga kontor under solskyddande markis och krypa in i ett fönsterlöst, hyfsat ventilerat spinningrum för ett tag. Men om ingen annan vill så...
10 Juli 2014

Jag funderar på att rulla ut yogamattan istället. Under markisen.

Nybörjare är bra

Egentligen är det underbart att vara nybörjarlöpare. Det krävs så lite för att bli trött.

På pappret låter det mesigt. Enminutsintervaller. En (1) ynka minut i långsamt löp-tempo. Sedan gång. Repeat. Öka antalet repetitioner gradvis.

I morse låg jag i sängen i mammas hus och grunnade på om tolv sådana intervaller skulle kunna vara lagom. Det kändes så. Varmt redan på morgonen. Och jag har väl hållit mig runt tio-tolv. Nosat lite på femton en gång.

Den vackra skogsvägen bakom mammas hus. Fick hoppa över två ormar - en liten huggorms-esping och en fullvuxen snok. Plötsligt blir varje pinne misstänkt och blicken naglar fast sig vid marken. Nåja, det är så naturen är och sådant man får "ta".

När tolv "intervaller" (det bär emot att kalla dem intervaller - de är ju långsamma) var gjorda ville jag mer. Vem vill inte det på en vacker skogsväg en solig sommarmorgon? Jag ställde min Garmin på åtta intervaller till. Efter fyra stycken (det vill säga sexton totalt) kändes benen stumma. Möra. Sista-milen-på-maran-tunga. I alla fall nästan. Men jag brukar ju inte ge mig så lätt. När jag väl var hemma igen (med en kopp kaffe och mammas hembakade bröd till sommarmorgonsfrukost) kände jag mig SÅ trött i benen och SÅ nöjd.

Jag tänker att det är enkelt när man är nybörjare. Tjugo minuters löpning (totalt) kan räknas som ett riktig bra träningspass som faktiskt bygger. När man byggt ett tag krävs det mer och mer - för att bygga mer. För att bli uthålligare och starkare blir insatsen högre och högre. F*n, det är ju BRA att vara nybörjare ju.

Hur klara värmen?

Klart att man inte får klaga. Inte nu när det äntligen är sommar. Eller får man det? Liiite kanske.

Jag klarar inte riktigt träning i värme. Och jag har egentligen inga tips till andra i min situation. I alla fall inga revolutionerande. Tunna, lätta kläder är väl en självklarhet... Alla fattar väl att man måste dricka mycket... Före-under-efter.

Att ställa sig strategiskt - så att ventilationen blåser på mig i body pump-salen, är något jag lärt mig. Det är inget tips egentligen. Mer min hemlighet. För alla kan ju inte stå på samma blåsiga fläck.

Men utöver det har jag inga tips. Mer än att undvika. Jag sparar dagens löpning till i morgon. Tidig morgontimme i skogen. Det borde funka. Där och då borde det vara ganska svalt.

Plums i plurret

Det var ett tag sedan. Jag har inte plumsat omkring i poolen sedan kirurgen skar i mig. Nog för att såret är läkt sedan länge - det har bara inte blivit av.

När jag går mot Eriksdalsbadets utomhusbassäng är jag väldigt nöjd över att det småregnar lite. Det är perfekt väder för wet vest nämligen. Väldigt få barn som hoppar och stänker (inte för att det gör mig så mycket) och inte alls många simmare. Otrångt. Jag ser Ingmaries huvud guppa och jag plumsar i bredvid. Det var länge sedan vi sågs. Vi har massor att avhandla. Inte bara hur jag ska träna framöver. Långt ifrån! Men det också. Vattenlöpning är optimalt när man vill träna lite lugnt OCH har massor att prata om.

En knapp timme senare sitter jag några minuter i bastun. Myser och torkar lite. Tänker att det är perfekt att vara sin egen chef. För då kan man ge sig själv ledigt för lite plurr-plums. En lätt regnig torsdagsförmiddag.