Att bli en löpare

Det största misstag man kan göra när man börjar springa är att gå ut för hårt. Det är en sanning som jag tror på. För att man riskerar att skada sig. För att man riskerar att stuka sitt självförtroende. Men framför allt för att man riskerar att uppleva träningen som så jobbig att man hittar alla möjliga ursäkter för att slippa.

Nu har jag sprungit i en dryg månad. Sexton pass räknar jag till. Med början i tio stycken en-minuters "intervaller" är jag nu uppe i trettio minuters löpning (lunk) indelad i sex delar. Fem minuter löpning varvat med en minut gång. Repeat. Mitt självförtroende är lite stukat. Jag tycker att det går sämre och att utvecklingen är långsammare än jag hade hoppats och trott. Men oskadad är jag. Och jag ser fram emot varje pass.

Jag möter en kvinna och en man. Två löpare. Hon ser oerhört ansträngd ut trots modest tempo. Han struttar lugnt bakom. Jag springer tre gånger fem minuter och vänder sedan hemåt. Jag möter kvinnan och mannen igen. Nu ser hon tydligt plågad ut. Jag vill dra henne i armen och ge henne ett par råd. Det första lyder: "Lämna din vältränade man hemma så länge du är nybörjare och han van löpare - han stressar dig bara". Det andra rådet - det viktigaste, är: "Var lite snäll mot dig själv! Ta det lugnt i början och lägg in lite gång i löpningen". För så plågad som kvinnan såg ut så ska det mycket viljestyrka till för att hon gör om det igen. Och igen och igen. Men med rätt taktik kan hon bli en löpare. En som njuter av, och behöver, sina pass. En som kan springa bredvid sin man med lagom ansträngning. Jag drog henne förstås inte i armen...