Jag tänker på filmen "I skuggan av värmen". Dess beskrivande och starka bilder av drog-abstinens finns kvar i mitt minne. Den kvinnliga väktarens egenhändiga och tappra försök till avvänjning. Allt för att få den där polisen hon blivit kär i.
Min drog är inte heroin. Och jag mår långt ifrån så dåligt som kvinnan i filmen. Men bra mår jag inte. En diffus känsla av obehag. En "nervös" känsla. Utan yttre orsak. Av och till oregelbunden hjärtrytm som förstås gör mig nervös på riktigt... Lätt illamående som kommer och går.
Withdrawal. Jag är äntligen inne i den fas jag längtat efter - nedtrappning av kortisonet. Och jag visste nog att det kan bli besvärligt. Hur besvärligt och hur länge besvären håller i sig beror på behandlingstid och hur hög dosen varit. Individuellt är det förstås också. Det är ju allt som har med kroppen att göra. Jag googlar i alla fall fram att tre-fyra veckor tycks vara vanligt (det har gått nio dagar...). Förhoppningsvis hinner jag komma i någon slags hormonell balans innan det är dags för nästa dos-sänkning.
De första dagarna tränade jag på. Som vanligt. Men det kändes inte riktigt bra... Jag tänker att jag ska lyssna på min kropp. Att allt som är stress ska undvikas. Jag har ju faktiskt brist på stresshormon nu. Löpning och styrketräning byts ut mot skogspromenader och yoga. För ett tag.
Någon gång i februari ska jag vara ren. Drogfri (nåja, betablockeraren blir nog kvar ett tag) och i hormonbalans.
Min drog är inte heroin. Och jag mår långt ifrån så dåligt som kvinnan i filmen. Men bra mår jag inte. En diffus känsla av obehag. En "nervös" känsla. Utan yttre orsak. Av och till oregelbunden hjärtrytm som förstås gör mig nervös på riktigt... Lätt illamående som kommer och går.
Withdrawal. Jag är äntligen inne i den fas jag längtat efter - nedtrappning av kortisonet. Och jag visste nog att det kan bli besvärligt. Hur besvärligt och hur länge besvären håller i sig beror på behandlingstid och hur hög dosen varit. Individuellt är det förstås också. Det är ju allt som har med kroppen att göra. Jag googlar i alla fall fram att tre-fyra veckor tycks vara vanligt (det har gått nio dagar...). Förhoppningsvis hinner jag komma i någon slags hormonell balans innan det är dags för nästa dos-sänkning.
De första dagarna tränade jag på. Som vanligt. Men det kändes inte riktigt bra... Jag tänker att jag ska lyssna på min kropp. Att allt som är stress ska undvikas. Jag har ju faktiskt brist på stresshormon nu. Löpning och styrketräning byts ut mot skogspromenader och yoga. För ett tag.
Någon gång i februari ska jag vara ren. Drogfri (nåja, betablockeraren blir nog kvar ett tag) och i hormonbalans.
Ojoj, spännande! Eller iaf skönt att vara på väg nedåt. Kan tänka mig att det är tufft... Tror det är förnuftigt det där med att känna efter litegrann. Kör det som känns bra!
SvaraRaderaStor kram!!
Lisa, så skönt är det inte just nu. Helt obeskrivbar känsla. Jag hoppas det går över och att mina binjurar kommer igång igen. Träning är jag inte alls sugen på.
SvaraRaderaKan bara ana hur det känns. Om ens det... Men det är jättebra att du lyssnar på din kropp! Och lite traillöpning tror jag är bra upptill promenader och yoga. Även om det är med "fel" skor. ;-)
SvaraRaderaIngmarie, jag sprang inte igår. Gick i skogen och funderade på begreppen bara :-) Jag törs faktiskt inte anstränga mig just nu. Känns som om jag inte har några binjurar alls och som om hormonerna är all over the place. Men det löser sig nog. Och då börjr jag om. Igen.
SvaraRadera