Klarar mig utan

Dead bugs. Det hör man väl på namnet att man kan klara sig utan...

När jag lämnar CXworx-salen tackar jag Anna för att vi slapp de där döda baggarna idag. För Anna hade ändrat "koreografin" lite (jag tror inte att någon från Les Mills läser detta, så hon klarar sig nog från bannor). Anna skrattar. Säger att det mest är för hennes egna armbågars skull. Att hon får ont i dem av att stå i planka direkt på golvet. Själv har jag mest problem med att det känns så löjligt och att det blir så rörigt (krockrisk) i en proppfull sal.

Dead bugs. De går till så att man ligger på rygg och kryper ihop med kroppen, spretar lite med armar och ben och försöker se ut som en död skalbagge (jag gissar att man ska spänna magen också för CX är ju ett core-pass). Inget problem i sig. Men i senaste CX-koreografin ska man sedan snabbt rulla runt till en planka. Planka-deadbug, deadbug-planka. Igen och igen och igen. Träningsmattan räcker förstås inte till för båda positionerna hur man än bär sig åt. Så antingen ligga ihoprullad med utstickande ryggkotor på ett hårt golv eller få ont i plank-armbågar. Urknäpp övning tänker jag säga om Les Mills frågar mig. Urknäpp övning som jag klarar mig utan.

Träningsvärk har jag klarat mig utan i fjorton månader. Inte för att jag inte tränat tillräckligt hårt. För det har jag gjort ibland. Men till träningsvärken säger jag varmt välkommen tillbaka. Visst klarar man sig utan, men det är ändå en skön känsla att vara lite öm i en och annan muskel. Av träning alltså. Så att man vet att träningen tog där det skulle. Att jag nu återigen känner av lite träningsvärk är ett gott tecken - kortisondosen är nu så pass låg att min kropp kan börja bete sig lite mer normalt.

Experiment

Alltså. Jag vill duscha efter att jag har tränat. Jag vill definitivt INTE gå och lägga mig med intorkad svett. Nä fy!

9.00 fredag morgon. Motsträvig kliver jag in hos sköterskan. Hon ska koppla på mig en sådan där Holter-grunka. Igen. En bärbar liten EKG-maskin. Denna gång är själva syftet att se vad som händer vid träning. Men man får inte duscha med grejerna och maskinen måste aktiveras av sköterskan och är automatiskt på i 24 timmar. Alltså stannar min dosa strax efter klockan 9 lördag morgon. Kan jag träna innan 9 lördag morgon undrar sköterskan? Så att jag får duscha efter. Känns inte så himla lockande om jag ska vara ärlig. Sovmorgonslördag känns rätt mycket bättre.

"Ja, det blev ju lite dumt det här" tycker sköterskan. Det hade varit bättre med mätning från noon till noon - träning vid 11 och dusch vid 12 typ. (Varför har vi inget ord för mitt på dagen på svenska? Å andra sidan har engelsmännen inget ord för månadsskifte - vad jag vet). Men nu är det som det är och kö-tiden för en ny start-tid är låååång. Bit ihop. Gör.

"Men vi kan göra ett experiment" säger sköterskan. Hon förstår vad lördagsmorgnar är. Och hon tycker (utifrån vad folk råkat göra med sina grejer - utan att förstöra mätningen) att det borde gå att ta av elektroderna, duscha och sätta på nya. Utan att stänga av manicken. Bara koppla loss sig och lägga den åt sidan en stund. Ingen har provat (med flit) vad hon vet. Men hon tycker som sagt att det borde gå. OK säger jag. Jag får med mig några extra klisterlappar. Går det inte så går det inte. Men då är förhoppningsvis i alla fall träningen inspelad. Och det var ju det som var syftet.

Sagt och gjort. Upp på löpbandet. Några mesiga men svettiga intervaller. Bort med elektroder. In i dusch. På med nya elektroder. Mitt i prick över märkena efter de gamla sätter jag dem. Plätt-lätt. Detta kan ju bara inte gå fel. Och jag hoppas att mitt hjärta skött sig...

Hur svårt kan det vara? Men hur var det nu med höger och vänster? Min höger eller sköterskans höger...

Att läsa en instruktion

Jag borde kunna läsa en instruktion inför en medicinsk undersökning. En instruktion som är skriven för vilken patient som helst. Man behöver absolut inte vara doktor i medicinsk vetenskap (vilket jag råkar vara) för att greja det. Man behöver bara vara läskunnig och hyfsat ordningsam (vilket jag tydligen inte är). Så ordningsam att man faktiskt läser instruktioner i god tid.

Positronemissionstomografi imorgon. Det är tredje gången för mig. Första gången skötte jag mig exemplariskt (tror jag). Andra gången läste jag instruktionen för sent. Jag mindes från första gången att jag skulle fasta i 12 timmar innan undersökningen, men jag mindes INTE att alla måltider dagen innan skulle vara LCHF. Nu visade det sig som tur var att jag hade tillräckligt lågt blodsocker ändå. När det väl var dags att injicera det radioaktiva sockret, det som ska ge ifrån sig positroner och som inte vill konkurrera med sockret i blodet om att tas upp i intressanta celler.

Denna gång har jag duktigt levt på ägg, keso och tonfisk hela dagen. Eftersom jag minns min förra miss. Jag tar fram pappret för att kolla att det verkligen var 9 jag skulle vara där (i bekväma kläder och utan parfym och smycken - den instruktionen minns jag). Men VA? "Undvik all kroppsansträngning (t.ex gymnastik, träning etc) från och med två dygn före undersökningen" läser jag. DET minns jag inte från förra gången. Å andra sidan hade jag träningsförbud då, så det löste sig väl av sig självt. Undrar om den där PET-grunkan märker att jag sprang igår...

Veligheten i planlösheten

Utan mål kan man också träna. Träna bara för att man gillar det.

Utan mål behöver man ingen plan.

Utan plan blir jag velig. Lite måste man ju variera sig tycker jag väl. Lite måste man väl tänka på att blanda styrka med kondition med smidighet. Och se till att få frisk luft och dagsljus när det går.

Ska jag springa när jag ändå jobbar hemifrån? Medan dagsljuset finns. Eller ska jag träna styrka? Spinning igår borde kanske betyda styrketräning idag? Utan plan blir jag velig.

Till slut bestämmer jag mig. Strax innan dagsljuset försvinner. Löpning får det bli.

Men vilka skor ska jag ta? Jag misstänker att underlaget är en blandning av barmark och isgata. Adizero med halkrisk? Eller trygga icebugs. I teorin ska icebugs fungera på bar asfalt. Men inte för mig. Jag har svårt för ljudet. Och känslan. Som att ha stenar under skorna. Veligheten... Jodå, jag kom ut till slut.

Rätt skor i alla fall

Alltså. Ibland blir det ju inte alls så där skönt som man har tänkt sig...

Solen sken. Det hade ännu inte börjat blåsa. Passa på tänkte jag. Jag snörde på mig mina övertids-icebugs. Övertid för att de börjar gå sönder i tyget efter många säsongers nötande. Dubbarna däremot - de är kvar allihop!

Väl utanför dörren går solen i moln. Det gör mig inte så mycket. Men jag märker ganska snabbt att jag inte mår helt bra. Pulsen skenar för ingenting och magen känns konstigt uppblåst. Jag kämpar på. I tjugo minuter. Sedan bestämmer jag mig för att varva löpning och gång. Jag vet med mig att ungefär på fjärde-femte nedtrappningsdagen, och några dagar framåt, brukar jag må som sämst. Fjärde-femte dagen på en ny lägre kortsionnivå that is. Och där är jag nu. Efter den här nivån har jag bara en nivå kvar innan jag slutar helt. Sluta helt är ju också en slags "nivå" - så max två "må taskigt"-perioder kvar. Det går att se slutet.

Det var inte jätteskönt och det gick verkligen inte jättebra att springa idag. Trots att underlaget var så där icebug-perfekt. Inget slir (nästan), bara utmärkt fäste. Men jag fick vara ute i härligt vinterväder. Länge. För det tar ju längre tid att springa den tilltänkta rundan när man får för sig att gå ibland. Och då får man mer frisk luft. 

Inte meningen

Lite utanför komfortzonen kanske. Tänker jag. Och bokar ett Body Step pass (väldigt länge sedan jag gjorde något sådant) och något som kallas Core Intense. Ser framför mig lite dansanta moves över brädan följt av ryggläge och kanske en planka eller två.

Så himla fel man kan ha. Istället för dansanta moves gör vi burpees. Vi hoppar upp på brädan och ner i djup knäböj. Och så vidare. Musklerna skriker. Svetten rinner. Tur att det snart är core tänker jag.

Så himla fel man kan ha. Core intense visar sig vara tabata. Burpees igen. Och riktiga sit-ups. Vet faktiskt inte när jag gjorde sådana senast. Musklerna skriker. Svetten rinner. Och jag njuter.

Jaha. Så har man provat tabata också. Känns som om jag är sist på't och det var egentligen inte meningen att det skulle bli nu heller. Men kul var det. Och jobbigt.

Vill igen.

Denna eviga pump

Hjärtat är en evig pump. Helt fantastiskt egentligen.  Slag efter slag efter slag. Alla dagar. Tills pumpen lägger av. Men så tänker jag inte. Inte idag.

Nä, det är mitt mycket långa förhållande till Body Pump jag funderar över. Mitt enda sätt att få till kontinuerlig styrketräning verkar det som. Jag är inte helt nöjd över att det är så. För mig. För någonstans förstår jag att det är svårt att utvecklas med den träningsformen. De många repetitionerna gör det svårt att öka på vikterna.

Jag har försök med annan styrketräning. I olika omgångar och med olika angreppssätt. Mitt senaste påfund var lite spontant - jag råkade se Olga Rönnbergs nya bok i ett skyltfönster samtidigt som min dotter undrade vad jag önskade mig i julklapp. "Den boken" sa jag. Trots att jag aldrig sett eller hört om den förut. Nu fick jag något mycket roligare av dottern (hon har bättre fantasi än jag).

Men nyfikenheten på Olgas bok ville inte riktigt släppa. Klick, klick och Adlibris levererar. Idag låg boken i brevlådan.

Rätt snygg är den. Min nya bok. Innehåller några olika träningsupplägg jag definitivt kan tänka mig att prova och kanske till och med följa. Till det några maträtter som ser goda och nyttiga ut.

Med lätt darriga armar (av Body Pump - what else?) bläddrar jag i boken. Jag läser lite här och där. Hmm. En hel del av det Olga skriver tycker jag verkar fullständigt knas (till exempel är hon helt emot längre konditionspass). Annat  hon skriver "köper" jag väl ganska rakt av. Men helt i synk är vi inte - Olga och jag.

I alla fall. Olga tycks helt överens med en del andra jag känner om att grupptränings-styrka (läs Body Pump) inte ger särskilt mycket mer än en lååång platå. Kanske dags att tro på det? Hur det än är med pumpen så skadar det nog inte att pröva ett annat upplägg ett tag. Som att ge mig på lite fria vikter à la Olgas program.

Kanske börjar jag i garaget? Där finns både skivstång, bänk och hantlar och jag kan ha boken med mig utan att någon ser mig. Att kliva in i rummet med fria vikter på gymmet, där i princip bara biffar håller till, kräver att jag samlar aningen mer mod (åtminstone vill jag ha lite koll på tekniken och vilka vikter jag grejar). Hmm. Det får bli ett av mina mål 2015 - att ta mig in och känna mig bekväm i biff-delen av gymmet. Med Olgas hjälp kan det nog gå.

Gummistövlar till träningen

Det där garaget... Med ett löpband i. Det är inte så dumt dagar som denna. Dagar med snö som yr omkring i byiga vindar och gör underlaget svärordsprovocerande. Å andra sidan bygger man säkert massor av mental styrka när snön piskar i ansiktet. Och kanske är moddigt underlag bra för någon muskel? Hur det än är - idag väljer jag garaget.

Jag på löpbandet. Medan min P (sällskap är bra när man är i ett garage) alternerar mellan roddmaskin, TRX och det där rullhjulet som jag tror de flesta utom min P glömt. En bra grunka egentligen. Men en typisk sådan pryl som först är big time hype och sedan faller i glömska och samlar damm. I de flesta hem.



Tror det kallas Ab Wheel. Jag minns hur jobbigt det kan vara, trots att det var länge sedan. Så jag provar inte. Inte idag.

P spelar musik på hög volym. (Självklart har garage-gymet bra ljudanläggning - det har P sett till). Jag inser att musik är mycket bättre pep än mina vanliga ljudböcker. Särskilt nu när jag tänkt springa intervaller. Eller intervaller och intervaller... Farten är visserligen högre än mina vanliga pass, men löjligt låg jämfört med vad jag i mitt tidigare liv skulle ha definierat som "intervall". Det är inte grymme-jobbigt. För jag har ju trots allt min pulsgräns att tänka på. Visst överskrider jag den en del, men bara så mycket som jag vågar. De planerade tio en-minuters intervallerna blir tolv. Jag vill inte sluta. Satan vad härligt det är att ta upp farten lite! Riktiga löpsteg liksom.

Man måste gå ut för att komma in i vårt garage. Jag tar gummistövlar till de korta tightsen och hoppas att grannarna inte råkar komma förbi.

Knäcke-terapi

Av olika anledningar är jag inte helt på topp just nu. Delvis av kemiska orsaker (kortison-nedtrappningen tar på mig psykiskt mer än jag hade anat) delvis av omständigheter i min närhet. Men man kan ju alltid baka knäcke. Som terapi. För att det är gott. Och för att min gluten-känslig dotter behöver få lite ordentligt bröd hon också.

Fröknäcke ur boken "Nytt matbröd".

Just knäckebröd är tacksamt att göra i glutenfri upplaga. Alla recept jag provat hittills (nåja, det är bara tre) har blivit jättebra. Så bra att alla som smakat har blivit förtjusta (eller i alla fall har de sagt att de gillar...). Enklast (och väldigt gott) är nog det majsknäcke vars recept står på Risentas majsmjölspåse. Man bara rör ihop en gröt och plattar ut med handen. Men det blir inte lika luftigt som det jästa och kavlade fröknäcket på bilden. Ur "Nytt matbröd" har jag också gjort havreknäcke - som är ett mer klassiskt knäckebröd (också det med jäst deg som kavlas), utan frön. Rekommenderas det också. Jag varierar mellan de tre och gör alltid dubbel sats vilket jag än väljer. För knäcket har strykande åtgång. Och hamnar i fler magar än den glutenotålige...

Plötsligt har jag nytta av min kruskavel. Det är pumpafrön som ser ut som svarta klumpar. Annars är grunden i just denna deg mandelmjöl. Och så en massa annat mysko. Som fiberhusk, chiafrön, psylliumfröskal och så vidare.

Att ta och ge energi

Asså. Vissa människor. Hur orkar de? Och hur mår de egentligen?

Ingmarie och jag springer i vattnet i Eriksdalshallen. Det är mycket folk men ändå hyfsat med plats tycker jag. Ingmarie och jag springer bredvid varandra. Pratar och skrattar. Vår bredd tillsammans är väl ungefär som en bröstsimmares armtag. För vi håller våra armarna intill kroppen och springer mer eller mindre höft mot höft. Men mannen är arg. Inte bara lite muttrande småsur utan rosenrasande. På oss. Han anser att vi är i vägen. Han stänker vatten. Han kallar oss jävla kärringar. Jo, det är sant. Varv efter varv efter varv. Hans ilska går inte över. Retstickan i mig vaknar. Jag skrattar lite högre och ler med hela ansiktet så fort han är i närheten. Jag skrattar och ler annars också - jag är ju med Ingmarie. Men jag kommer på mig själv med att överdriva lite så fort jag ser honom.

Jag inser att jag kanske är lite elak... Och jag kan inte låta bli att undra hur han mår egentligen. Så mycket energi det måste ta att vara fly förbannad på något så banalt som att vi springer i bredd. (Andra simmare kommenterar spontant och tycker att vi ska strunta i mannen, så SÅ farligt i vägen kan vi inte vara).

Jag låter honom inte ta någon energi från mig trots att han är en sådan som jag skulle kunna börja tjafsa med. Med åren har jag lärt mig att det sällan är det bästa. För mig.

Istället babblar jag på med Ingmarie och fylls av energi. För hon är en äkta energigivare.

Detta inlägg har fått en mycket obehaglig botten då min dotters vän knivskars till döds igår under ett bråk om högerregeln. Det finns galningar därute. Verkliga galningar. Och hela världen känns svart just nu. Mina tankar går till Ms familj.

Passande avslut

2014 går inte till historien som mitt bästa löparår. Verkligen inte. I början av året sprang jag inte en meter. Om man inte räknar några få steg för att hinna med pendeltåget. Men jag promenerade desto mer. Vad är det som går och går... Det är en löpare med springförbud.

På påskafton fick jag en liten manick inopererad - en ICD. Utifall hjärtat mitt får för sig att löpa amok ska manicken ge mig en stöt. Det hela skedde lite akut "men ICDn är också en förutsättning för att jag ska våga låta dig träna" tröstade doktorn. Min fantastiska doktor! Hon som förstår vad träning betyder för mig. Skillnaden mellan att känna mig frisk och sjuk. Jag behövde bara vänta lite till sa hon, medan operationssåret läkte och elektroderna växte fast i hjärtats väggar.

I juni började så äntligen återuppbyggnaden av löparkroppen med tränare Nilssons hjälp. Jag fick känna på hur det är att vara nybörjar-löpare - en ganska nyttig "läxa" måste jag säga. Hur jag gjorde (om nu någon som vill börja springa har råkat irra sig in på min blogg) finns beskrivet här. I augusti var jag tillräckligt tillbaka för att klara 30 min i sträck. På det gradvis ökning. Hela tiden försiktigt. Och med min larmande pulsklocka som broms. Men så himla underbart ändå.

I oktober kom lunginflammationen. Mitt av läkemedel nedtryckta immunförsvar pallade helt enkelt inte att hålla emot några spanska bacilusker. Inte alls svårt att förstå att löp-vila krävdes.

I november flyttade ett löpband in i vårt garage och jag fann till min förvåning att det inte är en så dum grej ändå (makens påfund)...

I december hittade jag ut ur garaget och in i min skog igen. Där trivs jag allra bäst. I alla fall när det är ljust nog och underlaget tillåter löpning.  I december var det också dags att börja trappa ner lite mediciner. Hjärtat krumbuktade och all träning lades på is. Kroppen visade tydligt att den just där och då inte ville ha den "stress" det ändå är att träna hårdare än i promenad-tempo och jag lyssnade.

Dagen före julafton vågade jag mig ut igen. I löparskorna. Och med ganska harmoniskt hjärta.

SÅ kom årets sista pass. På årets sista dag. Det gick långsamt. Pulsklockan pep och härjade i minsta motlut. Kroppen kändes ganska tung och otymplig. Ändå var jag så GLAD och nöjd bara av att kunna springa. Ett pass som alldeles utmärkt illustrerar mitt 2014. Ur löpar-perspektiv alltså.

Underligt. Jag hade inte tänkt skriva någon "årskrönika". Det bara blev så.