Asså. Vissa människor. Hur orkar de? Och hur mår de egentligen?
Ingmarie och jag springer i vattnet i Eriksdalshallen. Det är mycket folk men ändå hyfsat med plats tycker jag. Ingmarie och jag springer bredvid varandra. Pratar och skrattar. Vår bredd tillsammans är väl ungefär som en bröstsimmares armtag. För vi håller våra armarna intill kroppen och springer mer eller mindre höft mot höft. Men mannen är arg. Inte bara lite muttrande småsur utan rosenrasande. På oss. Han anser att vi är i vägen. Han stänker vatten. Han kallar oss jävla kärringar. Jo, det är sant. Varv efter varv efter varv. Hans ilska går inte över. Retstickan i mig vaknar. Jag skrattar lite högre och ler med hela ansiktet så fort han är i närheten. Jag skrattar och ler annars också - jag är ju med Ingmarie. Men jag kommer på mig själv med att överdriva lite så fort jag ser honom.
Jag inser att jag kanske är lite elak... Och jag kan inte låta bli att undra hur han mår egentligen. Så mycket energi det måste ta att vara fly förbannad på något så banalt som att vi springer i bredd. (Andra simmare kommenterar spontant och tycker att vi ska strunta i mannen, så SÅ farligt i vägen kan vi inte vara).
Jag låter honom inte ta någon energi från mig trots att han är en sådan som jag skulle kunna börja tjafsa med. Med åren har jag lärt mig att det sällan är det bästa. För mig.
Istället babblar jag på med Ingmarie och fylls av energi. För hon är en äkta energigivare.
Detta inlägg har fått en mycket obehaglig botten då min dotters vän knivskars till döds igår under ett bråk om högerregeln. Det finns galningar därute. Verkliga galningar. Och hela världen känns svart just nu. Mina tankar går till Ms familj.
Ingmarie och jag springer i vattnet i Eriksdalshallen. Det är mycket folk men ändå hyfsat med plats tycker jag. Ingmarie och jag springer bredvid varandra. Pratar och skrattar. Vår bredd tillsammans är väl ungefär som en bröstsimmares armtag. För vi håller våra armarna intill kroppen och springer mer eller mindre höft mot höft. Men mannen är arg. Inte bara lite muttrande småsur utan rosenrasande. På oss. Han anser att vi är i vägen. Han stänker vatten. Han kallar oss jävla kärringar. Jo, det är sant. Varv efter varv efter varv. Hans ilska går inte över. Retstickan i mig vaknar. Jag skrattar lite högre och ler med hela ansiktet så fort han är i närheten. Jag skrattar och ler annars också - jag är ju med Ingmarie. Men jag kommer på mig själv med att överdriva lite så fort jag ser honom.
Jag inser att jag kanske är lite elak... Och jag kan inte låta bli att undra hur han mår egentligen. Så mycket energi det måste ta att vara fly förbannad på något så banalt som att vi springer i bredd. (Andra simmare kommenterar spontant och tycker att vi ska strunta i mannen, så SÅ farligt i vägen kan vi inte vara).
Jag låter honom inte ta någon energi från mig trots att han är en sådan som jag skulle kunna börja tjafsa med. Med åren har jag lärt mig att det sällan är det bästa. För mig.
Istället babblar jag på med Ingmarie och fylls av energi. För hon är en äkta energigivare.
Detta inlägg har fått en mycket obehaglig botten då min dotters vän knivskars till döds igår under ett bråk om högerregeln. Det finns galningar därute. Verkliga galningar. Och hela världen känns svart just nu. Mina tankar går till Ms familj.
Åh! Tack detsamma! :-D
SvaraRaderaMåtte jag aldrig blir en sån där surgubbe! (Eller surkärring för det fanns ju också ;-) )
OM det händer så slå mig hårt i skallen. ;-)
Stackarn ... men just simhallen är ett ställe där jag tycker att folk blir ganska griniga. Lika bra att strunta i all dålig energi!
SvaraRaderaNej fy så hemskt med knivskärningen. Kalla kårar. (Och jag känner att jag hade tur när jag backade in i en annan bli på nyårsafton och ägaren var lugn och trevlig).
SvaraRaderaIngmarie, fast surkärrigen var inte riktigt lika tjurig tycker jag. Jag lovar att du ska få en klubba i huvudet om du blir en och risken att det ska hända är noll.
SvaraRaderaHelena, jag simmar ju sällan (aldrig) och vet ju inte om folk bara är griniga på vattenlöpare. Vi tar oss ju fram rätt långsamt, men är i gengäld väldigt "smala".
Snorkkis, så himla otäckt så att jag har svårt att ta in det hela. En levnadsglad kille lever inte längre. För att han träffade på en galning. Ofattbart. Min dotter går runt som en zombie - fortfarande i chock.
Tack! Då känner jag mig trygg. ;-) Och du har rätt. Surkärringen gav ju upp fort Eller så fattade hon. :-)
SvaraRaderaHaha! Jag blir lite skadeglad när jag läser att du retsamt log extra mycket. Bra gjort! ;-)
SvaraRaderaMen USCHA för knivbråket. :-o
Herregud, vilket idioter... Skrämmande är bara förnamnet.. :-(
Kramar!
Jo. Till och med den arge mannen var ju inget alls jämfört med mannen som dödade M.
SvaraRaderaRund, det får mig att tänka på vad som faktiskt kan hända om man retar/bråkar med "fel" person. Jag har käftat en del i mina dagar... Och tutat på folk jag tycker kör illa. Jag kommer att vara mer försiktig efter detta.
SvaraRaderaUsch och fy vad läskigt med knivattacken. Det tror man verkligen inte ska hända!
SvaraRaderaEn stilla fråga kring vattenlöpning (från en som vare sig testat eller sett det praktiseras) - rör man sig framåt i vattnet som när man springer på land? Springer man på botten?
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaMen så fruktansvärt att läsa om knivdådet!! Tänker att det ur banal ilska kan bli mycket värre saker så småningom, förhoppningsvis fick idioten i bassängen ur sig lite av sin ilska, tyvärr mot just er.
SvaraRaderaLisa, ja man rör sig framåt men ganska långsamt. Man har ett flyt-bälte runt midjan och som jag har lärt mig det hela ska man hålla sig upprätt och "springa" med samma rörelse som på land. Men man ska INTE nudda botten. Och man ska inte kupa händerna och trycka undan vattnet som man gör när man simmar - det är fusk :-) Visar gärna någon gång om du är i Stockholmstrakten. Superskönt. Kan också vara jättejobbigt om man vill/tar i.
SvaraRaderaStaffan, att M är död är ofattbart. Tyvärr finns det människor därute som inte är helt friska så man får nog ta det lite lugnt.
Men OJ OJ OJ!
SvaraRaderaJag beklagar verkligen. Det är helt otroligt, men sant. Ibland kan man bara känna medlidande över hur ostridigt jobbigt det måste vara att vara så himla arg. Andra gånger inser man att det faktiskt handlar om psykisk sjukdom. Och i vissa fall till och med fara för människor runt omkring... Stor kram
Lisa, gränsen mellan sjuk och frisk - ganska svår att förstå i våldsbrott tycker jag. Men det är väl därför det heter kriminalVÅRD (som visserligen sägs vara rätt lite vård).
SvaraRadera