Jag brukar tänka att kroppen minns. Även om inte jag gör det. Att alla träningspass registreras i muskler, hjärta och lungor. I benstomme och i blod. I min ämnesomsättning. Vare sig jag mäter dem med min Garmin eller inte. Vare sig jag loggar dem i träningsdagboken eller inte. Å andra sidan är fysisk form kortlivad. Av all den träning jag lade ner för två år sedan - på väg mot min sjunde mara som aldrig blev, märks inte ett spår i min kropp idag.
I går var det löpningens dag. Jag firade. På slirigt underlag. Med isig vind vinande runt öronen. Inte ett pass som går till historien som ett av de skönaste. Inte heller att minnas som ett av de djävligaste. Ett pass i mängden. På sätt och vis ett mycket passande löpningens dag-pass. För löpning är inte bara de skönaste, tuffaste eller djävligaste passen - de som man minns. Löpning är att harva. Envetet. Regelbundet till vardags. För att det ibland ska kännas så där underbart lätt. Att det känns underbart efteråt - DET gäller däremot nästan varje pass. Så ock igår.
Tack Ingmarie för att du skapade löpningens dag. Även om årets firande för egen del inte går till löpar-historien, så minns jag väldigt tydligt det första löpningens dag. Vi sprang runt runt Humlegården. Varv på varv. Du, jag och några till. I år var jag ensam. Men inte ensam om att fira. Tänk vad stor din dag har blivit, Ingmarie!
I går var det löpningens dag. Jag firade. På slirigt underlag. Med isig vind vinande runt öronen. Inte ett pass som går till historien som ett av de skönaste. Inte heller att minnas som ett av de djävligaste. Ett pass i mängden. På sätt och vis ett mycket passande löpningens dag-pass. För löpning är inte bara de skönaste, tuffaste eller djävligaste passen - de som man minns. Löpning är att harva. Envetet. Regelbundet till vardags. För att det ibland ska kännas så där underbart lätt. Att det känns underbart efteråt - DET gäller däremot nästan varje pass. Så ock igår.
Tack Ingmarie för att du skapade löpningens dag. Även om årets firande för egen del inte går till löpar-historien, så minns jag väldigt tydligt det första löpningens dag. Vi sprang runt runt Humlegården. Varv på varv. Du, jag och några till. I år var jag ensam. Men inte ensam om att fira. Tänk vad stor din dag har blivit, Ingmarie!
Hihi. ja jag minns också den där dagen! Och jag är så glad att du var med på den både då och i år! Mest glad är jag dock över att vi är i varandras liv! Det är ju faktiskt tack vare just löpningen! :-)
SvaraRaderaKul att du firade! Minns också första löpningens dag när jag försökte dra ihop lite folk i Malmö och det slutade med att jag sprang ensam :)
SvaraRaderaNu tror jag det blivit något komersiellt jippo med löplabbet i spetsen. Dom vill ändå inte sälja skor till mig så jag fortsätter springa själv på löpningens dag :)
...i benstomme och blod... Den formuleringen gillade jag.
SvaraRaderaIngmarie, jag minns också löpningens dag på Söder när jag gick på toa och sedan letade efter er ganska länge :-)
SvaraRaderaDaniel, menar du att löplabbet vägrar Newton?
Erik, jassåminsann :-)
Härligt inlägg på något bistert men glädjefyllt sätt. Underbar verklighet. Underbar vardag. det är ju det som är livet.
SvaraRaderaHelena, löpning är ju inte bara det där underbara passen - det är alla de andra också. Tycker jag.
SvaraRadera