Samma slutsats

Anledningen är en annan. Men slutsatsen är densamma. Jag och träningslinnen är inte så kompatibla.

Jag brukade tycka att mina armar var för osnygga (tunna underarmar och lite fläskiga överarmar) för att göra sig bra i linnen. Nu när hela kroppen är mer eller mindre oformlig bryr jag mig faktiskt mindre. Skönt på ett sätt. På ett annat sätt vill jag förstås bli av med de där kortison-kilona så snabbt det bara går (jo, jag har slutat med nästan alla mediciner, men vet inte än om doktorn går med på att det är för alltid). Så jag anstränger mig lite. Försakar en del gott. Och belönar mig med annat. Nu senast med nya träningskläder.

Ett stenkast från mitt kontor ligger lululemons showroom. Där gick jag loss häromdagen. Tights (som när jag kom ut i dagsljus visade sig vara glittriga) och två linnen. Jag som aldrig har linnen ville plötsligt ha. Kunde plötsligt inte låta bli.

Egentligen var jag, som nästan alltid är svartklädd i träningslokalen, ute efter lite färg. Vet inte om glitter på byxorna (som tyvärr inte syns så bra på bild) räknas som färg...

Invigning idag. Spinning och CXworx i spräckligt linne. I CX-salen, framför stora spegeln, inser jag att dosan jag har under huden - mellan nyckelben och armhåla, syns VÄLDIGT mycket när jag rör mig. Och rör sig gör man ju när man tränar. Jag sneglar runtomkring men jag tror ingen tittar. Inte egentligen. Jag bestämmer mig för att trivas i mitt linne trots allt. Med fläskiga armar och defibrillator under huden.

När jag kör hem får jag en flash-back från en annan träningslinne-blunder. En enda mara har jag sprungit i linne. För att jag ville vara så sval som möjligt antar jag. Skavsåren från helvetet blev resultatet. På insidan av överarmarna.