Sidor

fredag 18 mars 2016

Ut ur bekvämlighetszonen...

Jag har en PT. Hon heter Anna. Tidigt på morgonen på fredagar springer jag till henne. Det är inte långt. Lagom uppvärmning. Sedan kör vi. 30 minuter. Tungt. Tufft. Styrkefokus. Så småningom ska jag bli en gymråtta. Med Annas hjälp. Nu i början (tredje gången idag) kör Anna olika upplägg. Testar vad jag kan. Undersöker vad jag är sämre på. Styrkor och brister.

Dagens upplägg är tabata om tre övningar. 45-45-30 sekunder. Upprepa. Sedan tre nya övningar. Väldigt kort vila. Ur-tufft. Jag gnäller en hel del. Men Anna har fattat att hon inte ska lyssna på det. Att det inte betyder något. Att jag är sådan. Pust. Stånk. Svärord.

Medan jag kör ett set visar Anna nästa övning. Nej. DET vill jag inte flåsar jag fram. Varför undrar Anna. För att jag är dålig på det... Det gills inte blir Annas svar. För att det är så jobbigt... Det gills inte heller. Den enda giltiga anledningen är kroppsskada av något slag. Dåliga knän eller nå't. Jag har inget sådant att skylla på.

När jag genomfört alltihop och fått en high five och massor av beröm trots allt mitt gnäll (my god vad jag älskar min PT) pratar vi om det där. Det där att man, när man tränar på egen hand, gärna gör det som känns bekvämt. Skippar det som inte är lika bekvämt. Och på så sätt utvecklas mindre. Jag tackar Anna för att hon pressar ut mig. Ut ur bekvämlighetszonen.

tisdag 8 mars 2016

Jag är en bitch, men bara om jag får säga det själv

Min nya kollega var lite chockad idag. Första gången han såg rök komma ut ur öronen på mig. Och första gången han hörde tydligt missnöjda meningar ur min mun i andras sällskap. Riktade mot indiska kollegor på andra sidan videoutrustning. Vissa är födda (eller uppfostrade - jag tror det är det senare i mitt fall) till bitches.

På mitt senaste riktiga jobb (innan jag blev egensinnig i konsultbranschen) hade jag en skylt på mitt kontor: "The bitch switch is on". Vår HR ville att jag skulle ta ner den. Det ville inte jag. För mig är "bitch" - så länge jag säger det om mig själv, ett positivt epitet. Ett "jag-låter-ingen-sätta-sig-på-mig"-statement. Om någon annan kallar mig bitch är det en annan femma... DET går jag inte med på.

Varför denna utläggning den 8 mars... Det kom bara över mig. Just denna dag...

Lite av den bitchiga ilskan från video-mötet sparade jag. Sådant bränsle är bra att spara till träning nämligen. Nu gick väl inte dagens body pump till historien som värsta bitch-passet (min kropp var lite FÖR mosig från söndagens äventyr för att prestera på topp). Men ilska kom ut. Rann bort med svetten. Träning är bra. För mycket. För arga bitches och för alla andra.

söndag 6 mars 2016

Ovallat

Kvart i åtta kliver jag in i omklädningsrummet. Hör några kvinnor prata om att de har smort in sina rumpor inför dagens sadelnötande. Det har inte jag. Inga cykelbyxor eller mjukt sadelskydd har jag heller... Jag oroar mig lite för rumpskav. Det är dags för min allra första vasaloppsspinn.

Tre ledare turas om. De håller ett betydligt högre tempo än jag hade föreställt mig. Intervaller. Tunga backar. Som en vanlig 55 minuters klass men gånger fyra. Drygt. Extra drygt för att det är tungt före i vasaloppsspåren idag. På väggen sitter en banprofil med passertider från tidigare år. Vi fattar ganska tidigt att vi inte kommer att gå under fyra timmar.

Rumpan klarar sig fint. Och benen är ganska pigga hela vägen. Men mina fötter! Fy vilken smärta. Jag har väl anat tidigare att passformen på mina spinningskor (som jag har haft väldigt länge) kanske inte är den bästa. Jag brukar känna mig lite "inklämd" redan under normal-långa förhållanden. Men nu. Nu gör det rent brutalt jätteont. Jag funderar på om jag kan springa upp till omklädningsrummet och hämta mina löparskor, de som jag hade på mig till hallen. Men sedan kommer jag på att det lättar en hel del om jag knäpper upp kardborrebanden. Från Oxberg till Mora kör jag med helt uppknäppta skor. Det funkar. Det gör betydligt mindre ont.

Så här några timmar efteråt känns lår och vader mosiga. Skam vore det väl annars. Men rumpan mår bra. Trots att jag körde ovallat och odämpat. Och kul var det. Nästan hela tiden.

fredag 4 mars 2016

Tills motsatsen är bevisad

Jag saknar doktor I. Hon som tog mig på allvar. Hon som inte bara behandlade min kropp utan också mötte mig med respekt. Hon som ringde mig. Mailade. Som såg det som att jag hade kunskaper om min kropp och om läkemedel som kompletterade hennes. Hon såg mig inte som ett hot. Inte som en jobbig ifrågasättare.

Doktor P. Något helt annat.

Jag har sedan länge ifrågasatt en markör Doktor P envisas med att mäta för att följa min sjukdom. Hans "så-har-vi-alltid-gjort"-svar får mig att se blodiglar framför mig. Åderlåtning. Lobotomi. Jag ber P fråga en endokrinolog. Jag vet inte om han har gjort det. Jag skickar vetenskapliga artiklar till honom. Jag vet inte om han läser dem. Jag vet bara att han har skickat en remiss så att jag ska ta just det provet jag strakt betvivlar relevansen av. Jag lämnar provet och tänker att då kan jag åtminstone diskutera svaret med honom.

Idag ringer Ps sköterska och meddelar att provet nog visar att jag fortfarande är sjuk men att doktor P vill att jag tar ett till så att han kan se en trend... Jag kan inte prata direkt med honom för han är ledig. Ledig... Jag får ett utbrott på den stackars sköterskan. Jag vet att det inte är hennes fel. Men jag måste säga till någon att jag tycker det hela är skit. Att jag inte känner mig respekterad.

Samtidigt gnager oron. Det kan vara så att jag fortfarande är sjuk. För min sjukdom märker jag inte. Har nästan aldrig märkt av den fysiskt. Men den äter upp mig inuti. Om den inte äter på mitt hjärta (vilket provet visar enligt P) så äter den på min själ. Jag behöver en annan form av undersökning för att veta säkert - en dyr undersökning. Mycket dyrare än ett blodprov...

Jag bestämmer mig. Tills motsatsen är bevisad tänker jag betvivla provet och fortsätta tänka på mig själv som frisk. Vasaloppsspinning på söndag.