Hanna Hellquist skriver i sin senaste DN krönika om att det enda acceptabla nuförtiden är att vara naturligt smal. Att vara snyggt smal och samtidigt kunna äta allt man har lust att äta. Det är däremot inte okej att vara lite mullig och äta som man har lust. Eller för den delen diet-tillkämpat smal. Att låta bli att unna sig för att hålla vikten är helt klart passé enligt Hanna.
Jag tror hon har rätt. Det ligger inte i tiden att kämpa med vikten. Man ska bara vara smal utan att försöka. Det gäller alltså att ha rätt gener.
Om man applicerar det Hanna är inne på när det gäller mat-och-vikt på träning-och-vikt istället kan jag nog ana att det kanske är lite likadant? Det är betydligt hippare att träna för att nå ett visst tidsmål på en tävling än för att gå ner fem kilo. Eller?
Jag tror hon har rätt. Det ligger inte i tiden att kämpa med vikten. Man ska bara vara smal utan att försöka. Det gäller alltså att ha rätt gener.
Om man applicerar det Hanna är inne på när det gäller mat-och-vikt på träning-och-vikt istället kan jag nog ana att det kanske är lite likadant? Det är betydligt hippare att träna för att nå ett visst tidsmål på en tävling än för att gå ner fem kilo. Eller?
9 kommentarer:
Tänkvärt. Och ju mer jag tänker på det ju mer rätt har du. Visst är det så, det anses lite fånigt att träna för att gå ner i vikt. Lite mer "inne" att träna för att prestera...
Fast egentligen borde det vara mest inne att träna för att må bra! Oavsett om man mår bra av 1 kg mindre, 1 minut snabbare, eller bara friskluft eller känslan av att bli svettig!
Så är det verkligen. Och det känns också som att det blir mer och ner inne att springa marathon, utluras och göra ironmans. Såklart roligt, men skapar nog också lite stress och press. För samtidigt ska man ju vara väldigt lyckad i övriga livet också med karriär, fint hem, fina barn etc etc.
Ja, jag tror oxå du har rätt. Det där med att liksom peta i sig all möjligt skit och sen klaga lite på att "jag kan verkligen inte gå upp i vikt".
Och som Andréa säger, det är inne att sträva efter "extrema" mål, att "bara" springa milen ses inte som lika fint.
Vilken bra krönika! Och så himla på pricken.
Precis som din översättning till löparvärlden. För nog är det så, att det är "finare" att träna för att prestera än att träna för att gå ner i vikt.
Alltså nu ska jag vara lite kärring mot strömmen. I alla fall då det gäller vikten. Jag tycker att det verkar vara mer fokus på att ge kroppen bra grejer än att äta skräp och vara "naturligt smal"; det där att vara som en pommes "smal utanpå, fet innuti" ses som väldigt fult, och det är ju inte heller sunt (alltså att ha så tydliga linjer om vad som är rätt och fel).
Ang prestationer är jag också tudelad. Många vill göra PBn, springa längre och längre. MEN - jag tycker inte att t.ex. jag själv ses som sämre för att jag inte satsar mot specifika tidsmål. Tror jag.
Så otroligt sant. Och är man smal får man aldrig tacka nej till en "kaka till" för då bantar man...
Anna, träna för att må bra är mitt motto. Men jag mår bra om jag inte känner mig alltför tjock, så för mig hänger det ihop.
Andréa, det är underligt att allt ska hända samtidigt i livet - barn, hus och karriär på en gång liksom. Lite senare (där jag är) är det mindre stressigt, men då är man plötsligt inte lika intressant karriärmässigt. Underligt. Verkligen. men det får bli ett annat inlägg :-)
Fitnesscoachen, det Hanna skriver om fotomodeller som påstår sig leva på hamburgare :-)
Bureborn, jag tror det finns en könsaspekt också.
Snorkkis, det finns defenitvt de strömningarna också men det känns mer som en subkultur. Med allt det råa till exempel.
Lisa, tänk att ens ätande ska vara så övervakat av andra.
Mycket bra skrivet av både dig och Hanna. Och tyvärr sant...
Det kan säkert vara så. Men rätt tragiskt tycker jag.
Jag har inte "rätt" gener. Jag väger säkert 7-10 kg för mycket för att köra längre löpdistanser.
Jag har blivit betydligt mer vältränad och muskulös sen jag började springa/jogga/gå och sätta tidsmål utifrån MIN värld är inga som helst problem. Men att säga att jag är snabb är en stor överdrift.
Jag tränar för att må bra! Jag tränar inte för att gå ner i vikt. Men visst, jag ska inte hymla med att OM jag "råkade" tappa några kilon på vägen så hade det inte gjort något... ;-)
Men huvudmålet med träning måste väl ändå vara att man gör det för att det är roligt och för att man mår bra av det?
Skicka en kommentar