söndag 28 augusti 2016

Luke Skywalker och äpplen

Bakterier i symbios med kroppen. Bakterier som positiv och aktiv kraft i vårt immunförsvar. Men i tarmar som matas med västerländsk diet tycks dåliga bakterier ha övertaget. Dåliga bakterier som håller fast många stackars kroppar i ett kroniskt inflammatoriskt tillstånd... Jag läser boken Food Pharmacy. Som fötts ur bloggen med samma namn. Som i sin tur föddes ur samtal mellan två hypokondriska kvinnor och en professor emeritus. I alla fall om man ska tro på Linas och Mias historieskrivning.

Grundtanken i boken är att mata de goda bakterierna och svälta ut de onda. Genom att välja rätt mat. Grundinställningen är att lägga till nyttigheter - inte att förbjuda något. Det mesta låter väldigt vettigt. Det mesta känns värt att prova. Vad som sedan stannar kvar i mina vanor något halvår senare - det återstår att se. Hur man ser på dessa hypoteser om några år - det återstår också att se. Men hypoteserna tilltalar mig. De låter rimliga. De rimmar väl med en del av den forskning jag följt på lite avstånd de senare åren. (Min enda invändning mot boken so far är att den i alltför liten utsträckning refererar till faktiska forskningsresultat, men det kan ju vara så att jag är en udda läsare).

Snygg, underhållande och nyttig bok tycker jag.

Socker är förstås en bov. Om det håller Mia, Lina och professorn med de flesta andra "hälsogurus".  Men av lite andra skäl än vanligt. Socker som bakteriemat. Jag har dock inte fattat varför socker skulle mata de onda bakterierna mer än de goda... Nåja, jag provar att göra "Luke Skywalkers" Granola (ett av recepten i boken, både socker- och glutenfri). Luke Skywalkers är pseudonymen för goda bakterier. Darth Vaders är förstås de onda... Jag inser snabbt att jag inte klarar av den helt osötade granolan. Jag tänker att mina Lukes väl ändå måste gilla äpplen. Jag tillsätter torkade äppelbitar till min granola. Mums. Den granolan kan jag äta. Ofta. Utan äpplena hade den nog blivit kvar i burken.

Luke Skywalkers granola+. Äppelbitarna passar bra med all kanel och kardemumma.

Grönsaker är bra. Jodå, det tror jag föstås på. Men den gröna smoothien, på grönkål och avocado, har jag inte riktigt vågat mig på ännu...

tisdag 23 augusti 2016

Så många gånger har jag lovat...

...mig själv att yoga mera. Det är ju skönt ju. Jag behöver det. Ändå blir det inte av.

I våras stängde jag ner mitt YogaGlo-konto efter att ha betalat månad ut och månad in - i flera år faktiskt, utan att egentligen använda... I maj fick jag för mig att Yogobe kanske var något för mig. Dyrare än YogaGlo...

Nu sitter jag här med insikten att jag betalat 189 kr/månad sedan i maj. Och yogat en (1) gång. Varför blir det inte av? Varför tänker jag att "i morgon - då ska jag"? Så funkar jag ju inte när det gäller annan träning. Annan träning blir (oftast) av, vare sig den är hemma eller "på lokal".

Jag stänger ner Yogobe-kontot. Jag bestämmer mig för att den tid som är kvar på abonnemanget ska jag utnyttja. Jag rullar ut mattan. Letar reda på ett pass för stela löpare.

Det är ju skönt ju. Jag behöver det. VARFÖR blir det inte av? 

fredag 12 augusti 2016

Det fanns en tid när jag också var rädd

Jag är inte rädd när jag springer. I alla fall inte för människor. Alltsedan den där manifestationen för Ida - tjejen som blev mördad i motionsspåret, har jag tänkt på det där med rädsla och på hur rädsla kan begränsa en i livet. Om man låter den.

Jag konstaterar att rädsla är en känsla. Och att känslor inte alltid låter sig övervinnas av logik. Alltså är jag glad att jag faktiskt inte är rädd. I alla fall inte för människor. Och jag säger inte "äh, sluta fåna dig" åt dem som verkligen är rädda.

Jag snubblar över reklam för ett överfallslarm för löpare. Då plötsligt minns jag. Minns att jag under en period - i början av mitt löparliv, sprang med en grunka i handen. En liten dosa med en sprint som man kunde dra ut för att aktivera ett larm. Öronbedövande. Ja, jag minns faktiskt hur det känns att vara rädd när man springer.

Hur försvann rädslan? Jag vet inte. Jag är bara glad att den är borta. Och över att jag vet hur den känns så att jag kan förstå andra.

Rädslan för orm finns tyvärr kvar... Men jag vägrar låta den hindra mig från att springa i skogen.


måndag 1 augusti 2016

"Nytt pennskrin"-känslan

Nejdå. Jag behöver inget nytt pennskrin och jag har inget köpt. Vad jag menar är den där känslan av nystart. Känslan av ny termin trots att jag inte gått i skolan på väääldigt många år... Känslan av att faktiskt längta efter att strukturera och organisera efter en lång och skön "ta-dagen-som-den-kommer" period.

Jag funderar på träningsupplägg för hösten. Har väldigt svårt att bestämma mig. Ska jag köpa ett nytt årskort till "min" Huddingehall? Eller känns det roligare att byta till SATS? Friskis och Svettis kanske bör undersökas? Eller klarar jag mig utan?

Ett par av mina sommarkompisar.

Nåja, ytterligare ett tag klarar jag mig utan träningskort. Jag sommar-blandar löpning med Kettlebells utomhus, garage-styrka (jo, makens garage-gym funkar rätt bra för mig, men jag har inte riktigt haft lust att gå in i fönsterlös betongbunker när det är så fint ute) och Annas cirkelträning i Skeppsmyreparken. Alldeles underbar mix tycker jag. Men mixen förutsätter nog sommar. Får en bild på näthinnan där jag kör get-ups med Kettlebells i knä-djup snö... Now you see me, now you don't... Jag behöver nog ett träningskort i alla fall. Så småningom. Om någon månad eller så.