tisdag 29 december 2015

Konsten att vara snäll...

Konsten att vara snäll... Mot sig själv.

Är fri från kortison nu. Saknar kortison nu. Jag är förstås GLAD att slippa yttre kortison (även om jag inte riktigt vågar tro något innan prover tagits om några veckor), men det egentillverkade saknar jag. Än är binjurarna små och skrumpna och otränade. De har ju vilat helt i två år...

Jag vill ju träna. Jag är ju sådan. Jag vill ju att träningen ska kännas ordentligt. Jag vill bli trött. Men just nu vill inte min kropp.

Igår gick jag loss på spinning. Körde järnet. Hade råkat lämna pulsklocke-bromsen hemma... Hade kul. Spurtade. Trampade tungt. Kände mig stark för första gången på länge.

Idag. Illamående hela dagen. En halv macka till frukost sedan inget. När klockan blir tre inser jag att jag borde äta något. Har bokat cirkelträning med J klockan 17.15 och helt utan mat blir det nog omöjligt. Tvingar i mig en skål yoghurt och en knäckemacka. Något annat går bara inte att få ner. Den goda maten som jag sparat från igår känns helt omöjlig att ens titta på. Funderar på att ställa in träningen, men vill inte svika J.

Fy f*n. Fy F*N! Jag orkar inget. Mår illa som om jag sprungit två maror på raken. Men man ger bara inte upp... Inte jag i alla fall. Väl hemma får jag bara i mig vatten. Eländes elände och stackars mig. Fäller en tår. Skärper mig. Så himla synd är det inte om mig egentligen. Jag måste bara lära mig vara lite snäll mot mig själv. Inte kräva att jag ska orka som jag brukar. Inte just nu. Jag kommer igen. När binjurarna har återhämtat sig.

Konsten att vara snäll... Mot sina nära.

Tre dygn med mor och svärmor i mitt hus. I mitt kök. Trampandes på mina hälar (ja så var det förstås inte, men det kändes så). "Jaha, gör du så, SÅ brukar inte jag göra..." "Har ni ALLTID/ALDRIG..." Jag har fyllt 50, men i deras ögon tycks jag fortfarande sakna en hel del kompetens när det gäller att sköta ett hem.

Jag minns och saknar min pappa som kunde ta tidningen och sätta sig i något hörn. Läsa lite högt för oss andra. Vänta på att maten kom på bordet. Så gör inte mammorna. De vill absolut hjälpa till. Jag vet ju innerst inne att mammorna bara vill känna att de är till nytta. Att de har svårt att slappna av. Inte ens efter att ha klätt granen, skalat potatis och griljerat skinkan backar de undan.

Ja, jag HAR gått runt och surat lite. Ja, jag har snäst lite ibland och det är jag inte stolt över. Lite kan jag kanske skylla på obalanserade hormoner... Men vi har i alla fall inte bråkat ordentligt. För det är ju bara onödigt. Det vet jag. En sönderbiten tunga läker nog fortare och bättre än en sårad moders själ... Och innerst inne älskar jag förstås min lilla mamma. Och svärmor är det inget fel på heller. Egentligen.

6 kommentarer:

bureborn sa...

Åf fy sjutton! Den där bieffekten av avsomnade binjurar låter verkligen otrevlig - och frustrerande. Hur lång tid tar det innan de producerar tillräckligt med kortison för att du ska få känna dig härligt trött, inte illamånde trött, igen?
Är klart imponerad av att du klarade tre dyng med både mor och svärmor i hasorna utan att julhelgen förvandlades till ett Noréndrama. Mina är underbara, men kräver regelbundna löpturer om jag ska stå ut ett par dagar i sträck. Och båda på en gång skulle antagligen kräva två långpass. Per dag. :-)

anneliten sa...

Hur lång tid det tar för binjurarna att återhämta sig är individuellt och beroende på dos och behandlingstid, men några månader får jag nog räkna med (vissa återhämtr sig aldrig helt, men jag hoppas att jag inte är en av dem). Bara jag lär mig ta det lite lugnt ska det nog gå... Å andra sidan kan det kanske vara bra att pressa kroppen lite så att den fattar?

När det gäller mammorna så smet jag ut på julaftonsjogg och styrketräning på annandagen - det underlättar att få lite andrum :-) Och nu när det gått ett par dagar och jag inser hur mkt mammorna uppskattade helgen så är jag beredd att göra det igen och igen. De är ju ändå mammorna.

Lisa sa...

Fint och ärligt du skriver. Hoppas det går fort för dig att få tillbaks funktionen i dina binjurar!

Ingmarie sa...

Kära vän! kan ju aldrig sätta mig in i hur du känner men kan ana...
Å andra sidan så tror jag dina nära förstår. Och ffa är ju du medveten om både varför du är som du är och att du är som du är. ;-) Det är det långt ifrån alla som är! Vi alla vet att du är en av de snällaste som går i ett par skor.
Jag blir odräglig om jag inte får träna. Och ändå funkar mina binjurar hyfsat. :-O Du har dubbelt upp utan att riva huset! Det tycker jag är starkt!

anneliten sa...

Lisa, det hoppas jag också. Jag mår bättre redan nu faktiskt :-)

Ingmarie, nja, under själva julen sprang jag ett lite varv ena dagen och tränade body pump en dag. Bara en dag utan att "komma ifrån". Annars hade jag nog exploderat :-)

Lisa sa...

Åh vilken radioskugga jag varit i gällande läsning av bloggar de senaste 3 veckorna. Jul alltså. Och jobb. Hehe. Men nu är jag ikapp!
Väldigt fint skrivet. Skönt att läsa i kommentaren ovan att det vänt litegrand med måendet! Och det här med att vara oförmögen i en annans ögon.... Spenderade julen hos mormor, det är som "en mamma i kubik". Hehe. Men vi höll sams, någorlunda :)