fredag 12 augusti 2016

Det fanns en tid när jag också var rädd

Jag är inte rädd när jag springer. I alla fall inte för människor. Alltsedan den där manifestationen för Ida - tjejen som blev mördad i motionsspåret, har jag tänkt på det där med rädsla och på hur rädsla kan begränsa en i livet. Om man låter den.

Jag konstaterar att rädsla är en känsla. Och att känslor inte alltid låter sig övervinnas av logik. Alltså är jag glad att jag faktiskt inte är rädd. I alla fall inte för människor. Och jag säger inte "äh, sluta fåna dig" åt dem som verkligen är rädda.

Jag snubblar över reklam för ett överfallslarm för löpare. Då plötsligt minns jag. Minns att jag under en period - i början av mitt löparliv, sprang med en grunka i handen. En liten dosa med en sprint som man kunde dra ut för att aktivera ett larm. Öronbedövande. Ja, jag minns faktiskt hur det känns att vara rädd när man springer.

Hur försvann rädslan? Jag vet inte. Jag är bara glad att den är borta. Och över att jag vet hur den känns så att jag kan förstå andra.

Rädslan för orm finns tyvärr kvar... Men jag vägrar låta den hindra mig från att springa i skogen.


4 kommentarer:

Lisa sa...

Så skönt att inte vara rädd. Och jag instämmer i att det kan tränas bort.

Jag har alltid varit rädd för mörker, i synnerhet i skogen. Vet inte riktigt om det är för människor där som inte syns eller något annat, lite mer magiskt. Inte helt rationellt. Men, denna rädsla har ebbat ut mer och mer ju mer jag sprungit. Man kan ju faktiskt inte undvika att springa i mörker om man bor i Sverige. Fast jag undviker helst skogen när det är mörkt.

I morse skulle jag ta en runda innan frukost. Undvek då vår lilla skog. Detta då det finns tydliga tecken på att någon/några "bor" mitt i skogen. Skulle inte vilja ramla över dem alldeles ensam en tidig morgon. Nej, det blev en runda på vägen istället. Helt ok det med.

Fast det som jag är mest rädd för är hundar. Hundar som är lösa. Värsta tänkbara!

bureborn sa...

Oftast är jag inte ett dugg rädd när jag är ute och springer, inte i skogen, inte på vandringsleder och inte när det är mörkt. Det som ev. skulle kunna gömma sig där (troligast djur) lär ju knappast vara intresserat av att käka upp mig. Men det finns tillfällen när jag känner en orosklump i magen: längs mörka cykelbanor i ruffigare stadsdelar, och i vissa motionsspår. Och då är det just människor jag är rädd för, antagligen färgad av det fruktansvärda som hände Ida.

Rund är också en form! sa...

Jag är ofta rädd när jag (utmanar mig och) springer i mörker (på vintern). Men det är sådär ologisk rädsla. För spöken typ... Inte människor.

Och sedan kan jag bli rädd vid speciella tillfällen. Inte av en och samma grej (typ mörkare del av elljusspår), utan det har ofta med tillfället och detaljer att göra, som jag snappar upp på något omedvetet plan (?)

Men skönt att rädslor faktiskt kan släppa, sådär. :-)

anneliten sa...

Lisa, jag förstår dig helt och fullt om det bor "folk" i skogen. En av mina löpvägar borde gå förbi ett ställe där knarkare brukar husera ibland... Men jag tar en omväg :-) Lösa hundar är jag bara rädd för om jag ser att de är stirriga. Är tillräckligt hundvan (utan att ha hund själv) för att känna mig bekväm när jag ser lugna hundar lösa.

Bureborn, känner som du i det mest - det enda jag inte gillar är att springa i upplyst elljusspår när det är mörk skog runtomkring. Det känns som är på en scen och att det kan finnas knäppisar där. I skogen är jag aldrig rädd (dock svårt att springa där när det är riktigt mörkt). För vad är sannolikheten att möta en knäppis där liksom :-)

Rund, jag tycker du är modig som erkänner att du är rädd för spöken ;-) Skät åsiod, som jag skrev i inlägget så är ju rädsla en känsla som inte alltid går att påverka med logik.