Att mäta med precision

Så kom den äntligen - solen. Vem kan sitta inne då? Planen idag var långa intervaller i tröskeltempo. Så blev det inte. Jag tog 15 minusgrader som (svep)skäl för att byta ut det passet mot 60 minuter distans.

Påpälsad och med hyfsat lätta ben ger jag mig iväg. Snötäcket dämpar alla ljud och det är tyst, stilla och glittrande. Jag känner mig ganska harmonisk. Ett par kilometer in i passet rusar plötsigt pulsen - helt oförklarligt. Jag springer i bekväm fart i svag nerförsbacke, andas lätt och kan definitivt sjunga "Här kommer pippi långstrump" utan större besvär. Min Garmin säger att jag har 213 i puls! Visst, jag brukar hävda att jag har ovanligt hög arbetspuls men 213? I do not believe it! Min maxpuls är någonstans i närheten av 190 tror jag. Och i det pulsintervallet kan jag inte sjunga... J-vla skit-pulsklocka tänker jag och drar upp tempot i ren ilska. Det blir ett bra pass i raskare takt än jag tänkt mig. Jag bryr mig inte om vad pulsmätaren säger (den lugnar visserligen ner sig och mäter mer rimligt efter en stund).


Science är min gren. Och jag vill gärna mäta min träning med precision. Pålitliga instrument behövs. Jag har sedan tidigare en fot-pod av märket Polar begravd i en låda - förvisad dit efter upprepade orimliga mätningar. Kalibrerad på 400 metersbana helt enligt instruktionsboken mätte den ändå konstigt. Samma runda var olika lång beroende på löptempo och prylen retade mig genom att ibland ange ungefär samma tempo under snabba partier som under långsamma. Än så länge har jag ingen anledning att tvivla på Garmins avstånds och hastighetsmätning. Men pulsmätningen? Very strange. Tål den inte lite kyla? Blir luften elektrisk kanske...