Naturligt kanske är bäst

Har haft fint besök idag - svägerskan A och hennes hundar Biggles och Hesslan. Biggles är en Border Collie och Hesslan en Australian Kelpie. Båda kan och vill springa. Fort och mycket. Vackert och kraftfullt.

Biggles gillar snö.

Jag frågade A om hundar springer olika och om de springer olika bra. "Visst", svarade hon, "Biggles har ett mer effektivt steg än Hesslan." "Ja, men de är ju olika raser, om man jämför inom en och samma ras då?" envisades jag. "Biggles springer mycket bättre än sin syster", blev svaret. Nu är ju A lite partisk i "bäst-frågan", men jag accepterar observationen att hundar är individer med individuella löpstilar.

Hesslan är konvalescent efter korsbandsoperation - får inte springa helt fritt just nu.

Egentligen stämmer det med vad jag redan vet. Individer är genetiskt olika, med olika förutsättningar. Det borde innebära olika biomekaniska optima. För olika hundar liksom för olika löpglada individer av människosläktet.

Ur det perspektivet undrar jag lite runt våra försök att förändra löpsteg. Troligen går det att optimera sitt steg utifrån sina kroppsliga förutsättningar, men finns det inte en viss risk att det går för långt - att en löpare hamnar för långt från vad som är naturligt och biomekaniskt bäst för just den individen?

Jag har läst att Pose-tekniken är ett sätt att återfå ett naturligt löpsteg - så som ett barn springer. Men våra kroppar är ju inte riktigt samma som när vi var barn.

Ibland känns det som om det går lite mode i vad som är rätt teknik. Har jag tur passar tekniken på modet just min biomekanik. Har jag otur gör den inte det.

Jag är långt ifrån klar med löpstegsfunderandet. Hur hittar man sitt eget optimum? Varför känner jag mig osäker på vad som är naturligt och bäst för mig?

Det är helt klart skillnad mellan hundar och löpande människor - hundar bara springer, löpande människor funderar på hur.