Komfortzon

Indien. Människor överallt - tätt, tätt. Kontrasten är stor mellan vänthallen på den indiska inrikesflygplatsen jag lämnade för sisådär 15 timmar sedan och SAS Lounge på Heathrow, där jag sitter nu (jag flyger alltid ekonomi, men har rest så mycket att jag fått ett guldkort - skönt att ha en gång som denna). En komfortzon för trötta resenärer.

Ibland funderar jag över människors komfortzoner och integritet. Jag vill helst inte ha människor närmre än på en armlängds avstånd. Utom mina nära och kära förstås. Ändå står jag ut med en tätt packad flygbuss med kroppskontakt runtom. Så tätt packad att ingen skulle ramla om bussen tvärstannade. Jag sover gott - nåja, så gott det nu går sittandes i en smal flygplanstol, med en total främling någon halvmeter ifrån mig. Visst är det underligt att det går att stänga av den spatiala komfortzonen när det behövs.

Löpningens komfortzon är en bekväm hastighet. Att ta sig utanför den ibland ger förstås utveckling. Min chef resonerar likadant när det gäller mig och min yrkesmässiga utveckling - han säger ofta att han vill knuffa ut mig en liten bit utanför min mentala komfortzon. Att våga pröva vingarna i mer avancerade mönster.

Men att utmana den spatiala komfortzonen - det behöver jag nog inte göra för att utvecklas, varken som människa eller löpare. Startfållor kan visserligen vara trånga, men jag brukar inte uppleva det som något större problem.