Sidor

lördag 10 april 2010

Varför?

Idag finns det de som springer 100 miles någonstans i närheten av Täby. De allra flesta gör inte det. Om man skulle fråga de "extrema" varför de vill springa så himla långt får man säkert olika svar. Många av svaren skulle nog innehålla ordet utmaning. Täby Extreme Challange. Utmaning för extrema. För att något ska vara en utmaning måste det vara svårt. Ju närmre omöjligt desto större utmaning.

Innan jag sprang mitt första maraton, 2006, kändes den sträckan nästan omöjlig. Samtidigt som jag visste att de allra flesta grejar det om de tränar. Jag inriktade min träning mot maraton. Jag ville visa för mig själv (och omvärlden) att jag kunde och målet var helt enkelt att ta sig i mål.

Varför fortsätter jag då? Jag har ju visat, inte bara en utan tre gånger, att jag kan. Vari ligger drivkraften? Jag har inget svar som känns som hela sanningen, men några ledtrådar kan jag ändå hitta.

Jag gillar att röra på mig. Jag gillar att vara utomhus. Jag behöver tid för mig själv och med mina tankar. Jag vill vara vältränad och sund. Det förklarar träningen - men varför lopp?

Min träning blir roligare, mer systematisk och får ett bättre fokus när jag tränar inför ett lopp. Det blir ett slags projekt. Utmaningen ligger i att göra bästa möjliga prestation. Och vägen dit är full av experimenterande och klurande runt träningsmetoder och upplägg.

Ett slags identitet är det också. Jag är en löpare. En sådan som springer maraton. Vem vet, kanske blir jag en mer extrem löpare någon gång i framtiden. Troligen inte 100-miles-extrem, men möjligen längre än maran. Det känns inte omöjligt, bara utmanande.

Jag tänker lite mer på "varför". Sedan läser jag Daniels berättelse om hans fantastiska sub-90 prestation på halvmaraton. Han beskriver hur stark och lätt han känner sig. Jag påminns om den känslan. Därför springer jag. För den känslan.

3 kommentarer:

  1. När jag antar utmaningen att byta däck på bilen känner jag mig som en åttioårig gubbe efteråt. I alla fall i min stackars rygg. Ajajajajaj...

    SvaraRadera
  2. Ja varför springer man på som man gör. Det har jag funderat på många gånger. Jag gillar ju att svettas och ta ut mig helt. Jag gillar de tuffa passen där jag får kämpa in i det sista. Löpning är rofullt, man finns bara där och då. Det ger mig en slags inre frid. Utmaningen i form av lopp måste finnas där för att göra det meningsfullt, i alla fall just nu. Det kanske ändras med åren.

    SvaraRadera
  3. Patric, tack för sommardäckshjälp!

    Anna, Inre frid - så känner jag med. Jag är nog ett antal år ädre än du - lopp-behovet består - i alla fall för mig.

    SvaraRadera