Syremättad

Jag är ingen fysiker. Jag vet inte säkert om det är mer syre i luften när det regnar. Men det känns så. Ett lätt strilande regn är mitt bästa löpväder. Så var det idag. I alla fall nästan. Lite störd av vinden var jag.

Jag är fysiolog. Eller jag var. En av de klassiska tentafrågorna vi utsatte läkarstudenterna för var att förklara "the Bohr shift". Döpt efter den danske fysiologen Christian Bohr som i början på 1900-talet studerade hemoglobinets förmåga att binda syre vid olika betingelser.

Kroppen är fascinerande. Hemogloinet är fascinerande. Hemoglobinet, ett järnrikt protein som finns i röda blodkroppar, tar upp syre i lungorna och bär det till de organ som behöver. Men hur vet hemoglobinet att det ska släppa syret just där det behövs som bäst?

Bohr-effekten. Hemoglobinet binder syre hårdare och bättre om syrgastrycket är högt och om pH är högt. Så är det i lungorna. I en arbetande vävnad produceras koldioxid som är surt (H20 + CO2 blir H+ och HCO3) och mjölksyra som är ännu surare. I denna sura miljö ändras hemoglobinets laddningar och form på ett sådant sätt att syret släpper mycket lättare. Samtidigt binder koldioxid lättare till denna perifera form av hemoglobin och transporteras effektivt tillbaka till lungorna, där vi blir av med den med utandningsluften. Koldioxid-varianten av Bohr effekten heter "the Haldane shift", men det får vara överkurs för nu. Hur som helst - kroppen är smart.


Idag 12 kilometer i syrerik luft. Lätt regn gick hårt åt mascaran, men var skönt för syremättnaden.

Det går att skaffa sig fler syretransportörer i form av hemoglobinladdade röda blodkroppar. Antingen via höghöjdsträning som naturligt frisätter det erytrocyt-stimulerande hormonet erytropoetin, eller via tillförsel av samma hormon (även kallat bloddoping).

Blir det lätt strilande regn på Stockholm marathon-dagen så blir inte jag ledsen. Jag kommer ändå inte vara sminkad.