Det går inte, eller?

Tränare Nilsson vill få fart på mina ben. Några snabba pass och lite återhämtningsjogg är det som återstår av den träningsmässiga uppladdningen inför Stockholm marathon.

Idag ett pass av värsta sorten. I alla fall enligt min smak. Fem kilometer snabbdistans med målsättningen att gå under 22 minuter. Jag kan inte! Det går inte! Så tänker jag. Helt galet tänkt rent idrottspsykologiskt, det vet jag. Sedan tänker jag att jag gör mitt bästa så får det bli vad det blir.

Ställer in min Garmin på intervallpass med en enda 5-kilometersintervall. Det enda sätt jag vet för att få med uppvärmning och nedjogg i passet. Orkar inte helt sätta mig in i alla finesser...

Inser när jag tagit fart i snabbdistansdelen att jag bara ser återstående distans och siffran "ett" i displayen. En etta för den första och enda intervallen. Ingen tid. Ingen hastighet. Ingen puls. Jag springer i blindo, utan någon ledtråd om tempot räcker till.

Springer nog lite övermodigt fort i början och tar slut på slutet. Den sista kilometern är en enda lång plåga. Jag tycker att jag tappar all fart.

Joggar hem. Vittjar klockans minne för att få facit. Förvånad ser jag att jag klarade målet med 17 sekunders marginal. Och att farten trots allt var ganska jämn.

Jag har ingen större lust att göra om det passet på länge...