Jag brukar tänka att min kropp registrerar all träning vare sig jag mäter och skriver ner den eller inte. Musklerna, lungorna och hjärtat minns det hjärnan glömmer. I alla fall ett tag.
Löparsjälen sparar istället på de där speciella passen. De där passen (och loppen) som gick ovanligt bra. Snabba kilometertider. Flyt. Dem mår man bra av länge.
Lika mycket avtryck gör de där urjävliga rundorna. Där väder, vind eller andra faktorer motarbetar en, men som man ändå lyckas genomföra. Där finns en slags efterglädje. Jävligt under passet betyder extra skönt efteråt.
Löparsjälvförtroendet stärks av båda sorter.
Rutinpassen? De må vara förutsättningen för att de minnesvärda passen ska bli till. De sparas i kroppens muskler, men lämnar medvetandet ungefär samtidigt som duschvattnet droppar av.
Dagens body pump följt av yoga var sådan träning som nog finns kvar i musklerna ett tag, men inte i träningsminnet.
Dagens biofilm lär däremot stanna i mitt medvetande ganska länge. Filmen "Winter´s Bone" rörde sig i omständigheter man knappt tror finns och berörde djupt.
Sådär ja, då är det inte längre kommentarslöst under detta inlägg! :)
SvaraRaderaTack älsklingen - de där nollorna liksom stirrar på en...
SvaraRadera