Lediga dagar och vackert vinterväder. Löpning i dagsljus. Det borde vara underbart. I teorin. I praktiken funderar jag på att byta namn på bloggen - gnälliga löparen skulle nog passa, och skriva hur passet känns på riktigt.
Dagens utmaning skulle vara backarna. Istället är utmaningen underlaget i de där backarna. Oplogad cykelbana och söndertrampad kramsnö. Det blogg-korrekta är att bita ihop och bygga så kallat pannben. Jag känner bara för att svära långa haranger.
Jag tänker på den där artikeln om mindfullness jag läste i DN i morse. Att acceptera nuet. "Fastnat i bilkö? Vilken tur - då hinner du lyssna på radio". Typ. Vad kan jag hitta som är bra med det här passet? Kan jag vända det faktum att fötterna aldrig lämnar marken från samma ställe som de landade på till något bra? Kanske tränar jag fotledernas styrka? Är det möjligen bålstabilitetsträning involverat i de halkiga stegen? Att det går långsamt gör ju passet tidsmässigt längre - mera träning till mig. Och pulshöjningen är det absolut inget fel på.
Riktigt så långt som till att underlaget är något positivt kommer jag inte. Men jag är rätt nöjd med mina 11 kilometer. Nästan hälften i motlut och varenda steg på rörligt underlag. Och kanske sitter mössan lite lite tightare över pannan...
det är sällan under passet det känns lyriskt och underbart. men nästan alltid efteråt. ju skitigare - desto nöjdare?
SvaraRaderaAtt satsa på att ändå springa kvalitetspass tycker jag låter väldans starkt. Jag förstår ännu inte hur man ska göra för att springa fort i modden utan att känna sig som an älg, och utan att vara rädd att steget blir knasigt och "nya" muskler överbelastas.
SvaraRadera(Och det vore jättekul att springa tillsammans - "första långpasset" i fjolårets konstallation blev ju inte av; har bara hört från dig & I. Tänkte att vi kunde springa tillsammans på löpningens dag då istället, men så såg jag att du inte kunde då.Men vi måste absolut försöka få till nåt)
Åh vad jag älskar ditt sätt att skriva. Alltid så bra, ärligt och välformulerat med en kul twist :) Och bra trampat i halkan, själv är jag för feg för det...
SvaraRaderaOm det är någon tröst så kan inte jag heller något bar med det här underlaget. Mer än att skorna håller sig rena. :-)
SvaraRaderaTack för ett ÄRLIGT inlägg om hur det är i snödrivorna! Jag hade precis samma tankar i huvudet sist jag var ute o harvade- hjälper det här mig överhuvudtaget? Benen var som stockar, och varje steg var en plåga... men tänk vad snabba vi blir till våren på fast mark!:)
SvaraRaderaTräningsglädje, stämmer till viss del på mig. Nöjdheten är oftast störst när passet varit tungt, men känslan när det går lätt och snabbt kan också stanna kvar efter ett pass med minst lika stor "eftergläje".
SvaraRaderaSofie, så mycket kvalitet i kvalitetspassen blir det ju inte. och jag funderar som du om det inte är mer skaderisk än nytta.
Sara, jag funderar också på om det är nyttigt egentligen.
Ingmare, rena skor - det ska jag lägga till det positiva ;-)
Lisa, jag blir mest otålig för att det går så sakta.
Jag gjorde ett liknande pass i torsdags och jag tänkte att det borde vara bra inför Tjurruset i höst. Det kändes ganska likt träsket man sprang igenom då och den gången orkade jag inte springa igenom det. Men om jag klarar en mil i modd så borde jag väl klara en kilometer i träsk? Men jobbigt var det!
SvaraRaderaSverker, synd att snömodden försvinner innan nästa tjurrus.
SvaraRaderaDåligt underlag -> bra känsla efter passet
SvaraRaderaBra underlag -> bra känsla under passet
Jag gillar båda :)
Trevlig blogg föresten!