Alla var där

Söndag morgon får jag ett sms: "kommer du?". Hittar ytterligare ett sms - skickat under lördagskvällen. Ingmarie har träffat på MarathonMia och fått en inbjudan till gemensamt långpass med en massa ultror. Det pågår tydligen en ultra-träff i krokarna i helgen och även icke-ultror tycks vara välkomna att hänga på en liten bit av ett ultralångt söndagspass.

Starten går 9.45 och jag läser sms:et 9.30. Några svordomar far genom mitt huvud. Det hade varit så kul och jag får den där "alla-är-där-utom-jag"-känslan. Tycker lite synd om mig själv. Klär på mig lager på lager och ger mig istället ut på ett eget långpass. Jag är van vid, och trivs oftast med att springa själv, men idag känns det bra ensamt.

Försöker vända besvikelsen genom att se fördelarna. Jag börjar och avslutar passet vid min egen ytterdörr och slipper åka kollektivt tänker jag. Det sparar tid och jag undviker att bli kall. Jag kan lyssna på musik. Jag kan hålla mitt eget tempo. Men hur jag än försöker så hade jag just idag hellre sprungit på Djurgården mitt i en stor klunga löparnördar.

Bara jag var just här.

Men vem kan vara på dåligt humör en sådan vacker dag? Med solen i ansiktet och omgiven av fantastisk snötäckt natur drabbas jag av en stark lyckokänsla. Besvikelsen är som bortblåst.