Några skillnader är det ändå mellan träning och tävling.
När jag tränar dricker jag aldrig något annat än vatten. På tävling suger jag i mig sportdryck och vet att jag får ny energi av den avslagna colan i närheten av Stadshuset.
Inför maran laddar jag mentalt och vilar mig i form. Dagens långpass kom sist på dagen efter storhandling på Kvantum, släkten på grill-lunch och telefonmöte med chefen. Vilat har jag inte heller. Intervaller i fredags och pump igår. Och lite "ute och slarva" på lördagskvällen på det.
Längs maratonbanan finns publiken. Min långpassrunda är visserligen vacker, åtminstone bitvis, och visst händer det ibland att någon jag möter fäller en kommentar typ "kom igen" eller klassikern "öka nu då". Men den där peppen man får av engagerad publik och av att ha medlöpare finns förstås inte längs mina löpvägar. Jag erkänner - jag blir faktiskt lite uttråkad av långpass.
En av de vackrare delarna av dagens springväg. Kort därefter befann jag mig på en cykelväg längs E4:an.Sista mara-milen ska nog gå i år också. Med publikstöd, sportdryck i massor och uppladdning.
Jag känner precis som du. "Hur ska jag orka en mil till?" men när jag väl är där på maran så fungerar det.
SvaraRaderaColan är bra vid Statshuet. Jag gillar även Dexstrosolen vid Vasaparken. Brukar ta flera stycken... :-)
Lycka till!
Jaha, jämt när jag skriver inlägg så hittar jag tokfel (Statshuset) när jag har publicerat dem.... :-).
SvaraRaderaMVH
Jag är den förste att skriva under på det där. även om jag inte sprungit längre än närmare 25 på många många månader, så kan jag inte fatta hur jag kunnat springa marathon och till och med längre..
SvaraRaderaMen det går nog bra när du väl är där tror jag! :)
Klockrent inlägg, minns ett långpass på 36km förra året när tanken slog mig: "marathon är fördjälva långt..." som om det skulle vara något nyhet...
SvaraRaderaSom du säger medlöpare, inramningen med publiken och banan och den hägrande målgången på stadion gör den skillnad man behöver!
Förstår att den där extra milen känns lång, men du kommer att göra ditt livs lopp den 28:e.
SvaraRaderaBra jobbat! 32km ensam är inte en baggis. Jag har aldrig varit uppe i närheten!
SvaraRaderaFörresten- jag testade "långpass med bergsbestigning" igår, (som du gjorde i flottsbro förut). Och jag är DÖD idag... haha. Träningsvärk!
Lennart, du gjorde ju ett grymt långpass i helgen ju - med fartökning och allt :-)
SvaraRaderaAndréa, jag tycker du är oerhört snabbt tillbaka på banan. Nästa år tar du 3.30 med god marginal.
Staffan, jag tror aldrig jag sprungit mer än 32 på träning faktiskt. 36 km långpass är ju nästan en publiklös mara...
Erik, mitt livs lopp gjorde jag förra året. I år ska jag lunka.
Lisa, visst är utsikten fin! Tror dock det blåste mindre på dig än det gjorde när jag var uppe :-)
För de flesta av oss (i alla för mig) är marathondistansen något av ett okänt territorium (trots att jag sprungit den några gånger). Vi tränar intervall, tempo, backe och långpass (för mig är det längsta långpasset 32 K), men själva tävlingen ligger bortom det vi egentligen vet att vi kan, åtminstone i det tempo vi hoppas hålla.
SvaraRaderaEn resa in i deep space varje gång. Det är väl därför vi är så fascinerade av marathon.
Precis den där tanken dyker upp i mitt huvud varje gång jag är ute på långpass. Det är ju aldrig jättejobbigt trots att jag lägger in avsnitt i planerad marafart, men när passet är slut eller närapå så är jag glad att jag inte ska springa längre. Och den där sista biten upp till 42k känns helt övermäktig. Jag kan liksom inte fatta hur jag ska orka, hur energin ska räcka. Försöker intala mig att den ständiga påfyllningen av energi under maran gör underverk, liksom stämningen och publiken, precis som du skriver. Men jag kan inte veta, jag är mararookie. Och med drygt tre veckor kvar börjar jag bli sjukt nervös.
SvaraRaderaLars, visst är det så - först vid 30 km har jag (hittills) verkligen trott på att jag ska gå i mål.
SvaraRaderaTherese, det kommer att gå bra. Särskilt om du inte känner dig trött under långpassen. Jag är toktrött mot slutet av mina långpass.