Vad jag tycker om Newton. Hittills

Sara skriver om Newtons löparskor. Det påminner mig om att jag inte utvärderat min Newtonupplevelse som jag utlovat. Jag hänger på.

Precis som Sara har jag haft mycket nytta av Daniels beskrivningar, tips och råd. "Spring som om du sprang i en låda" råder Daniel. Och jag kommer på mig själv med att sjunga "Am I running in a box" - en alldeles egen variant av Living in a box-låten - för mig själv medan jag springer. Korta steg, inte för mycket hälkick, inget frånskjut, bara lyft fötterna och sätt i dem under kroppen. Tekniken beskrivs som Land-Lever-Lift i Newtons egna instruktioner. Jag tror det är lever-delen som tog mig längst tid att få in. Jag tolkar "lever" som att tippa framåt på skon innan foten lyfts. Jag tror det är en viktig komponent för att få kraften framåt istället för uppåt.

Newtonskorna är helt klart mina fulaste löparskor. Men det är inte utseendet som gör att jag inte automatiskt väljer dem.

Vad tycker jag då? När jag väl får till steget känns det fantastiskt. Som om skon skjuter ifrån lite åt mig. När jag inte får till det känns det istället som om jag stampar i marken snarare än springer. Det går i alla fall bättre och bättre och stamp-känslan kommer mera sällan nu.

Mitt längsta Newton-pass hittills är tolv kilometer och jag vet nog redan nu att detta inte är skon jag ska springa New York marathon i. När jag blir trött tappar jag tekniken helt. Jag vet också att mina Newtons inte är skorna jag ska springa Lidingöloppet i. För på Lidingö finns nerförsbackar och Newton-skon är urläskig att springa utför i. I alla fall för mig. Jag bara måste sätta i hälbromsen. Mer så än i andra skor.

När jag står framför skostället väljer jag inte automatiskt mina Newton. Inte ännu.