Fysikens lagar

Jag rensar i gamla papper. Hittar både det ena och det andra. Bland annat en utskrift som ganska säkert är från marathon.se. Den handlar om backtränig - hur och varför. Jag som sprungit just ett backpass läser intresserad. Bästa benstyrketräningen för löpare står det. Eftersom man måste lyfta sin egen vikt i varje steg... Que? Måste man inte alltid det tänker jag. Även på slät mark.

Man måste lyfta sin egen vikt i varje (löp)steg... Tror jag tar och lägger det citatet på minnet. Bredvid Ralf Edströms klassiska kommentar "hela bollen måste ligga still"...

Testat färdigt

Härmed är den slutförd. Min veckolånga specialstudie av relativt nyöppnade SATS Huddinge är till ända. Dags för analys. Och för ett beslut. Jag har blivit varnad för att nu kommer det att börja ringa. Samtal från säljare i intensivt jagande av nya kunder. Bra att veta vad man vill då.

Jag har yogat, body-balanserat, spunnit med pulskontroll, provat på en vippig bräda på ett svettigt CorePulse-pass och till sist kört ett alldeles egenkomponerat styrkepass i gymmet. Jo, jag lovade ju mig själv att försöka med styrkan.

Fem pass. Ett bottennapp - spinninginstruktör utan taktkänsla och med kass musiksmak (=väsentligen skild från min).

Motvilligt måste jag erkänna att jag trivs på SATS. Motvilligt eftersom jag egentligen inte är en jättekedjetyp. Jag gillar principen med det lilla, personliga formatet som min Huddingehall står för.

Men mycket är bättre på SATS. Bokningssystemet till exempel. Som tillåter massor av bokningar två veckor framåt i tiden. Med automatiska väntelistor till populära pass. Det är annat än H-hallens "boka-samma-dag"-princip. Som kräver vakenhet och snabbhet på tangenterna om man är sugen på något av de populärare passen.

Kvalet i valet. Jag tvekar för att SATS är ganska dyrt. Mer än sex tusenlappar för året. Och årskort verkar vara den minsta enhet man kan köpa. Gör man som jag den mesta träningen utomhus blir de få passen inomhus dyra per styck. Per styck kan man inte betala på SATS. Huddingehallen har klippkort. Och simbassäng. Jag sover på saken.

Dags för andra bullar

Nu är det slutsåsat. Dags för andra bullar. Imorgon startar jag min träning inför Stockholm marathon. Det är sjätte gången. De första tre tränade jag med Szalkai. Eller i alla fall efter hans program. Numera har jag den allra bästa personliga tränare man kan ha. I Nilsson har lovat coacha mig igen. Tjugotvå minuter (!) har hon hjälpt mig att kapa. Vi får se om det kan bli någon minut till. Så att jag tar mig under den magiska 200-minutersgränsen.

Hur tränare Nilssons upplägg blir den här gången vet jag inte riktigt än. Min plan är att fortsätta komplettera med yoga och styrka, men när det gäller styrkebiten får det nog bli andra bullar. No more body pump. Riktig styrketräning istället. Exakt hur vet jag inte. Styrka är inte min starka sida. Men om jag tar det stegvis kanske jag kan lära mig? Vem vet, kanske jag till och med kan lära mig tycka om det? Att få till styrketräningen får helt enkelt bli den första utmaningen.

Andra bullar än vanligt. Saffransbullar fyllda med mandelmassa och glöggindränkta russin. Gott!

Ett gym jag gillar

Mitt på dagen mitt i skogen hittar jag ett gym jag gillar. Att springvägen dit och hem är lerig gör inte så mycket.

En sten att göra dips och armhävningar mot. Utfall, grodhopp och vristspänsthopp med utsikt över sjön.

Inlägget jag önskar att jag inte hade läst

Svenska-dagbladet-Petra låter läsare "fråga Niclas" om Body Pump. Är det bra för löpare?

Tränare Nilsson har alltid tyckt att jag borde ägna mig åt "vanlig" styrketräning. Men hon har resignerat för min pump-kärlek. Träning som blir av är liksom bättre än inget resonerar hon.

Petras Niclas sågar Body Pump. Han länkar till Träningslära som gjort en genomgång av vetenskapen. Jag är en sucker för vetenskapliga bevis. Och bevisen säger nog att Pump är rätt värdelöst som styrketräning. Att det är toppen för mitt humör får jag väl bortse ifrån. Sörja lite och sedan gå vidare och försöka hitta bättre styrketräningsformer. Men gym är ju SÅ tråkigt!

Tydlighet

När jag får frågan vad jag ser som viktigast i ett ledarskap, mitt eller min chefs, så svarar jag tydlighet. Alla dagar. Tydliga mål. Klockren ansvarsfördelning. Rak och luddfri kommunikation. Det vill jag ha av min chef och det vill jag ge till mina medarbetare.

Insåg idag att tydlighet vill jag ha av en spinninginstruktör också. Men det fick jag inte.

I mitt fortsatta testande av SATS Huddinge valde jag Pulse igen. Denna gång CyklingPulse. Lite spännande var det allt med min egen hjärtfrekvens exponerad på en skärm. Men där slutade nog det positiva.

Verbalt var hon väl helt OK, instruktören. Hon beskrev i vilka pulszoner vi skulle befinna oss och hur långa sekvenserna var. Men en instruktörs kommunikation är inte bara ord. Jag behöver musik som går att trampa till. Musik, som med en tydlig takt driver mig framåt och som är peppande. Inte techno-sörja utan början och slut. När jag någon gång tyckte att jag hittat en takt fick jag låta bli att titta på instuktören. Hennes taktkänsla var inte densamma som min. Och det stör mig lite. Det blir otydligt.

Motvilligt förtjust

Ännu fräschare än jag föreställt mig. Och mycket större. Rader av lockande löpband. Jag kör en provträningsvecka på nya SATS Huddinge.


Jag associerar av någon anledning till "You´ve got mail". Filmen där Meg Ryans lilla personliga bokhandel går under för Tom Hanks stora bokhandelskedja. Samtidigt som de båda blir inkognito-kära i varandra - över nätet. Jag vet inte om det finns någon Huddingehalls-ägare som kan bli kär i någon SATS-ägare, men det är definitivt en kamp mellan det lilla personliga och det stora effektiva. Ett "You´ve got mail" utan kärlekstvist. Jag ororar mig ännu mer för Huddingehallens överlevnad nu när jag verkligen varit inne på SATS. Till och med jag blir förtjust. Om än motvilligt.

Mitt första testpass får bli SatsCorePulse. Jag har ingen vidare koll på vad det är jag har bokat. Kondition blandat med core-träning låter det som. Att passet skulle vara lite step-liknande, men utföras på en instabil bräda var en överraskning. Lite trevande i början. Sedan kul och svettigt. Och nyttigt.

Jag stretchar visst!

Sendrag. Igen och igen på dagens yogapass. Ibland är det så för mig. Mina fötter vill inte och det gör rätt ont faktiskt. Jag grinar illa och tvingas avbryta positioner.

Tjejen på mattan intill är fascinerad över mina besvär. Hon har aldrig haft sendrag i hela sitt liv säger hon. Ledaren förklarar att det är för att hon är så duktig på att stretcha. Jag surnar till lite. "Jag stretchar visst" utbrister jag.

Hmm. Kanske kan jag bli liiite stretch-flitigare när jag tänker efter. Men jag undrar om det är stelhet som är hela sanningen. Minns att jag som ung gymnast hade sendrag ofta. Och på den tiden var jag faktiskt vig i alla möjliga och några omöjliga riktningar.

Hur stretchar man fötterna förresten?

Jag tar för givet

Det står i DN att 600 miljoner indier saknar tillgång till toalett. Gissar att de inte har dusch heller.

Jag springer ett urskönt pass i skogen. Garmin ligger oladdad hemma. Jag blir hög på höstluft. Jag blir hög av löpning på leriga stigar. Jag blir kall om rumpan också och längtar trots allt in till min varma dusch.

Jag kommer att tänka på den gången jag tog en löprunda en förmiddag mitt i veckan. Strax innan taxin skulle hämta mig för avfärd till Arlanda och till mitt Paris-flyg. Tillbaka i huset upptäcker jag att det inte finns något vatten. En ledning har grävts av och jag bli hänvisad till en tankbil.

Jag bär hinkar med kallt vatten. Jag har bråttom, hinner inte värma. Shampo i håret och en kalldusch ur en hink. Som tur är är en sådan oskön dusch ett sällsynt undantag. Ett undantag som får mig att uppskatta det jag de allra flesta dagar tar för givet.

Som en stoppad korv

Drygt tjugo år senare. Mina två hemmasydda balklänningar åker fram. Av någon outgrundlig anledning är temat för årets fotbollsledarträff "Nobelfest". Förra året var temat Cowboy. Det kändes något mer passande där i klubbstugan.

Utan alla löpning hade jag nog inte kommit i den klänningen alls.

Ingen av klänningarna sitter riktigt bra. Lite trånga helt enkelt. Jag chansar på att det är mörkt i lokalen och tar korvskinnsvarianten. Samtidigt bestämmer jag mig för att det får bli stopp på kroppsexpansionen. Inte för att jag strävar mot den 23-åriga versionen av mig själv, men jag har märkt att en del kläder som är betydligt nyare än balklänningarna ligger oanvända i garderoben. Plagg som sitter lite lite för tight. Alltså. Om jag tappar ett kilo eller två blir min garderob automatisk större. Utan att jag behöver köpa ett enda plagg. Så får det bli. Två kilo ska bort. Men först Nobelfest.

När förälskelsen lagt sig

När förälskelsen har lagt sig kan de uppkomma - de där små irritationerna. Alldagliga futtiga saker som skaver lite. Och som man egentligen känner sig ganska fånig över att bry sig om. Jag tänker på klämma-mitt-på-tandkrämstuben-fenomen. Nu finns väl inte just det irritationsmomentet kvar längre. Det har tillverkarna tagit hand om med sina plasttuber. Tack för det.

De problem inte tillverkarna tar hand om kan man förstås försöka eliminera själv. En vän till mig berättade till exempel att hon och hennes man har varsin smörbytta. På så sätt blev det slut på gnat om smulor och klet.

Själv har jag i många år irriterat flyttat på disktrasan. Han som jag en gång i tiden förälskade mig i (och som jag älskar) envisas med att hänga disktrasan på kranen. Torkar bättre hävdar han. Logiskt. Men jag vill inte ha en sunkig trasa i närheten av vattenstrålen - det känns ofräscht. Sämre logik, jag vet. Hur som helst har Eva Solo löst mitt problem.

Eva Solos disktrasa är en rulle som står på en liten grunka i borstat stål. Den går inte att hänga på kranen. Voilá, problemet löst. Dessutom maskintvättbar och återanvändbar i evigheter.

Min förälskelse i Sofie (som instruktör alltså) tycks aldrig lägga sig. Inte minsta irritationsmoment där inte. Allt hon gör är perfekt och peppande. Så också denna kväll med retro-pump. En salig blandning av gamla pump-låtar och jag kommer på mig själv med ett lyckligt leende på läpparna. Leendet finns kvar medan jag städar upp köket efter tonårings matlagning. Med min Eva Solo-trasa.

Min verklighetsuppfattning

"Hur mycket springer du egentligen?" Den frågan får man ibland. Jag brukar svara att jag nog snittar fyra pass i veckan. Och så lite styrka och yoga på det. Nuförtiden är det ganska sant. Jag har hyfsad koll på verkligheten. För några år sedan trodde jag också att fyra-i-veckan-snittet var sant. Tills jag gick igenom min träningsdagbok. Svart på vitt låg jag snarare runt tre än i närheten av fyra pass per vecka. Det är inte alltid man uppfattar verkligheten som den är. Önsketankar och intentioner tar över.

Idag rensade jag ut lite tidningar. Jag köper bara undantagsvis Runner´s world. Det är min bestämda uppfattning om verkligheten. Men när jag staplar tidningarna efter utgivningsdatum, för att ge bort dem i ordnad form till en vän, konstaterar jag förvånad att jag bara saknar ett par nummer av det senaste årets utgåva. Undantagsvis - NOT!

Jag äter nästan aldrig godis...
Det är alltid jag som...

Nyfiket blåbär

Jag ska ju bli lite mer raw har jag tänkt. Så. När jag ändå var i närheten av Östermalmstorg passade jag på att premiärbesöka Blueberry. Inrättningen som är träningsglädje-Saras favoritställe.

Jag bläddrar i en snygg receptbok. Den som Orka-Mera-Anna tycks inspireras av just nu. Yes, jag vill också. Jag vill göra nyttiga smoothies tänker jag. "Jag behöver lite ingredienser" säger jag till Blueberry-tjejen. "Här är vaniljproteinpulver" svarar hon och lyfter ner en kilosäck. Nä, det fanns ingen mindre förpackning. Jag ryggar lite för ett pulver. Hur naturligt känns DET egentligen. Jag ryggar lite för priset också.

Raw-blåbäret lämnar butiken med en liten liten påse krossade kakao-bönor. Dem ska jag blanda med Goiji-bär. Godis a la Miss Agda. Tillräckligt rått att börja med.

Kanske vågar jag mig tillbaka till Blueberry en annan dag? När jag vant mig vid tanken.

Shoppingmonster och löparhäxor

Sådan mor, sådan dotter. Eller döttrar i mitt fall. Under några dagar i New York blev jag varse att jag fött upp ett par shoppingmonster. "Äpplet faller inte långt..." konstaterade maken torrt.

Och kanske har jag någon gång hörts säga saker som "måste passa på ju - finns inte i Sverige", "så snygg - bara måste ha", "är ju billigt ju" - fraser som nu bubblade ur döttrarna. New York är ett paradis för tonåriga shoppingmonster. Juicy Couture, Abercrombie & Fitch, Victoria´s secret, Urban outfitters...

Jag mamma-predikade att livet är mer än bara saker. Sedan hittade jag ett par löparskor för typ 500 spänn. "Men mamma du har ju redan..." Nä, Saucony fastwitch har jag inte. Billigt ju. Fram med kreditkortet. Nu har jag.

Mina nya springa fort skor. Måste ju bara ha.

I startgroparna

Foten får vila från löpning någon dag till. Löparsjälen tycks däremot ha vilat färdigt. I alla fall att döma av min plötsliga iver att planera inför Stockholm marathon. Jag har plitat ihop ett nytt excelblad - jag brukar ha ett sådant att logga alla träningstillfällen i, och tränare Nilsson och jag har både satt upp mål och bestämt att träningen drar igång vecka 48. En vecka före Szalkais program. Ett litet litet försprång på alla TSMare...

Fram till dess ska jag fortsätta att träna helt lust-styrt och utan veckoplanering. Det enda förutbestämda är måndagarnas yoga-kurs. Och den har jag ju alltid lust med.

I helt andra startgropar befinner sig mina nybörjarföretagarfötter. Jag vet ju ingenting om hur man startar och driver företag, men ibland är hjälpen närmre än man tror. Jag bjuder min härliga granne på brunch på Långbro värdshus i utbyte mot massor av goda råd och INSPIRATION. M har lyckats så bra och är så nöjd med sitt egenföretagarliv. Kanske kan jag också?

Första vändan på Långbro värdshus fantastiska brunch. Det är tranbärsjuice i vinglaset.

Lite råare kanske

Kundaliniyoga med bakgrundssorl och ett par rejäla smällar (ballonger?) att försöka ignorera. Föredrag om raw food. Krängande av träningsredskap, massagestavar, hudkrämer, hälsotidningar, naturgodis och gud vet allt. Jag har just spenderat 6 timmar i Älvsjö. Mässan "Allt för hälsan" pågår i dagarna tre.

Träffade LöparLisa, Skånskan-Sara och Ingmarie. Och hjälpte Erik lite som tack för att han fixat in mig gratis. Erik är generalagent för en fantastisk kontorsstol - Swoppern. Jag höll till i Eriks monter en stund och berättade för alla som orkade lyssna att jag älskar den stolen. För det gör jag. En stol gjord för rörelse och med stor frihetskänsla.



Med mig hem tog jag ingen stol, men väl två svindyra flaskor från Klean Kanteen. Med mig hem tog jag också en tanke om att äta mer raw. Helt och hållet raw food är otänkbart för mig och inget jag varken vill eller tror på. Men lite mer råkost i vardagen ska jag ha in. Lite råare är nog betydligt sundare tänker jag.

Kunde inte låta bli. Så läckra! Den vita är en termosvariant med drick-lock till kaffe och den blå ska jag ha friskt, giftfritt (?) vatten i. Säljargumentet är nämligen att det rostfria materialet inte släpper ifrån sig gifter, vilket plast sägs göra. Jag faller mest för designen.

Jag kan nog vänja mig

Tredje dagen av arbetsbefrielse. Jag kan nog vänja mig vid det här livet.

Jag börjar med att gå på Passion for Business nätverksfrukost och seminarium. Denna gång om företagande i en globaliserad värld och i en värld där åtminstone väst är i ekonomisk kris. Med kvinnoperspektiv förstås. Det är ju det som Passion for Business handlar om - kvinnligt företagande och att vara kvinna i arbetslivet. Tyvärr lyfte diskussionen inte riktigt denna gång och det var inte lika intressant som det brukar vara. Men frukosten var god och jag träffade spännande kvinnor i minglet.



Sedan date med en annan spännande kvinna - Ingmarie. Jag har via Groupon fixat några träningstillfällen på Viberoom för oss två. Misstänker att Ingmarie, liksom jag, saknar power plate-plattan ibland. Viberoom är fräscht, trevligt och ganska tillgängligt (T Karlaplan eller Stadion) om man är Stockholmare. Träna mitt på dagen, utan jäkt och stress. Jag kan vänja mig vi det här livet.

Nu ska här städas. Ikväll kommer lilla mamma på besök. Vi ska gå på teater. Arbetsbefriad är jag, men långtifrån sysslolös.

Göra vad jag vill - nästan

Tränare Nilsson har släppt på tyglarna för en stund. Jag får träna vad jag vill. Så länge det inte är längre eller hårdare löpning förstås. En ganska allvarlig begränsning för en inbiten löpare. Men ändå rätt skönt. Ladda om löparbatterierna. Vila de ömma låren (överaskande ömma faktiskt - New Yorks betong tog hårt).

Vad väljer jag då, när valet är fritt? Body pump med Sofie. Hon den tuffa med glimten i ögat. Jag vet att hon noterar att jag kör ovanligt lätta vikter i benlåtarna. Sofie har koll. Jag ångrar att jag inte köpte någon Finisher-tröja. Då hade hon kanske haft förståelse.

Ack så fel

Jag måste rätta mig själv. Helt övertygad var jag att det var publikfritt sista biten in mot New York marathons mål. Bildbevis hos Snabba Fötter motbevisar. Hur trött var jag egentligen?

Andra halvan

Queensboro Bridge. Vi springer på undervåningen. Det är instängt och tyst. En publikfri kontrast. Det blåser en kraftig, ganska kall sidvind. Men jag vet att väl över bron är jag på Manhattan. Och väl där väntar den fantastiska publiken. Mycket riktigt. Öronbedövande jubel möter oss löpare. Som om vi var rockstjärnor.

Vi kommer in på first avenue i höjd med 58:de gatan. Vi ska till 127:de eller så. Bara rakt fram. Utan publik och medlöpare vore det nog olidligt. Men publiken ÄR fantastisk. En tre-fyra led tjock ljudvägg hela vägen upp till Bronx. Och i varje gathörn ett band. Jag saktar in lite och tittar efter min egen klack. Jag tror de ska stå vid 94:de gatan. Jag ser dem inte. Senare får jag veta att de stått längre ner och skrikit som galningar. Utan att lyckas överrösta ljudväggen.

Bronx känns tyvärr som en parentes. Jag vill bara tillbaka till Manhattan. Min vänstra fotled har gjort lite ont av och till. Nu känns det rejält. Åtta-nio kilometer kvar. Jag försöker att inte tänka på foten. Jag tänker på Central Park istället.

Håkan och jag pratade Torsgata och Västerbro på morgonen. Jag säger bara Fifth Avenue! Segt uppför i vad som känns som en evighet. Jag vill till Central Park. Jag vill i mål.

Äntligen är jag i Central park. I min knallrosa tröja, där mitt i bild... Återigen lyckas jag undgå att höra min gastande hejaklack.

Ingmarie har varnat mig. Man är inte framme bara för att man är i Central Park. Det är två lååånga miles kvar. Jag svänger ut på Central Park South, gatan just söder om parken, och sedan in i parken igen för målgång. Målgången är, liksom starten, utan publik. Det känns lite underligt att just start och mål är utan publikjubel i ett sådant högljutt lopp. 400 yards, 300 yards, 200 yards, 100 yards. Skyltar markerar att det är nära nu. Jag är så trött. 100 yards känns jättelångt. Jag har gett allt jag har att ge.

Målgångslycka. Underbara funktionärer. En medalj runt halsen och ett värmande folietäcke runt kroppen. Min fot gör vansinnigt ont. Jag stapplar fram och undrar hur jag ska ta mig hem. Släpper taxichaufförer in svettiga löpare i sina bilar? Efter en stund släpper smärtan lite och jag följer originalplanen och tar tunnelbanan hem. Nästan varje människa jag möter gratulerar. Vi är i USA. Här gläds man mycket och gärna med sina medmänniskors framgångar. Ett underbart land att springa ett maraton i.

Min fotled ser inte helt frisk ut. Kanske borde jag ha skippat shoppingrundan dagen efter maraton? Men vem vill sitta still den allra sista dagen i New York?

Utvecklar - part one

Var börjar man? Med de ömma låren? De stela vaderna? Den ynka lilla blodblåsan på tån? Alla är de resultat av gårdagens äventyr. Eller så börjar man med glädjen. Den fanns där igår och den sitter i idag.

3.26.49. Min bästa tid i New York. En bit från PB men jag är SÅ nöjd. Och jag är så glad över att tränare Nilsson ihärdigt fortsatt att peppa trots att jag har varit så ofokuserad och mentalt låg. Utan dig Ingmarie... TACK!

Jag börjar från början. 05.00 ber jag hotellvakten fixa en taxi åt mig. 5.10 kommer jag fram till Färjeterminalen. Löpare överallt. Ändå hittar Håkan mig i vimmlet. Håkan är den enda jag vet ska springa. Vi har bara träffats flyktigt i jobbet, men nu får vi gott om tid att prata, på färjan över till Staten Island och i bussen till startplatsen. Våra vägar skiljs sedan åt eftersom jag ska vänta i "orange village" och Håkan, som är betydligt snabbare än jag, är "blå".

I orange village är det kallt. Nollgradigt. Jag har på mig lager på lager av träningskläder och över det en fleece och ett par joggingbrallor som jag ska skänka till hemlösa. Man kan göra det nämligen. Skänka sina överdragskläder till välgörenhet. Vi är i USA. Jag väntar på starten i princip lika länge som det tar mig att springa loppet och trots alla kläder fryser jag. Fötterna är så kalla att de domnat bort. Men stämningen är på topp och alla pratar med alla. Vi är som sagt i USA.

Off we go. Över en soldränkt Verrazano-Narrows bridge. Över till Brooklyn. Och till folkmassor och orkestrar. Vi är i USA. People know how to cheer. Bitvis är Brooklyn vackert, bitvis slitet. Jag springer första milen på 46 minuter. Fyra minuter för fort jämfört med min planerade 5 min/km-fart. Jag bestämmer mig för att dra ner. Jag börjar må rejält illa. Gatoraden är inte tillräckligt utspädd och alldeles för sliskig. Jag kör på bara vatten ett tag och illamåendet lägger sig så småningom.

Över till Queens. Mer musik. Och underbar publik. Go, go, go.

Mitt första mål är att ta mig till Manhattan. Jag har ett metro card i fickan och väl på Manhattan vet jag hur jag tar mig hem om jag måste bryta. Nu ser jag bron. Den som ska ta mig till mitt första mål.

I mål

Nyduschad och nöjd i ett hotellrum på Manhattan. 3.26 nånting på min klocka. I en ganska tuff mara med fantastisk publik. Jag utvecklar det. När jag orkar.

Omsprungen av Andersson

Morgonjogg i Central Park. Runt dammen samlas massor av löpare. Grupper i likadana outfits. Mest italienare känns det som. Eller så är det de som hörs mest. Jag joggar om några. Sedan blir jag omsprungen. Av Isabellah. Jag springer en bit till och stannar och väntar. Väntar på att en av vinnarkandidaterna i söndagens mara ska komma förbi igen så att jag kan önska lycka till. Men jag ser henne inte mer.

"Gissa vem" säger jag när jag kommer tillbaka till hotellet. Nä, det var inte Justin Bieber. Eller Tom Cruise. Inte lätt att imponera på tonårsdöttrar.

Några uträtade

Zick-zackandes in och ut ur affärer tog vi oss till "the expo". Där fick jag min genomskinliga påse. I den fanns en handbok. Allt man behöver veta inför New York city marathon. Nästan. Jag har läst den från pärm till pärm. Nu vet jag att påsen, som är till för överdragskläder och är det enda man får ta med sig in i startområdet, är genomskinlig för att man inte ska kunna gömma några vapen i den. Vi är i Amerika.

Har just hämtat min genomskinliga påse. Många frågetecken ska rätas ut.

Packar ihop och packar

Jag tror aldrig att jag har varit så ofokuserad inför ett lopp som nu. Jag vet med säkerhet att jag aldrig varit så ofokuserad inför en mara. Inför en mara brukar livet delas in i före och efter. Nervositeten brukar komma och gå. Så är det inte nu, inför mitt livs första och kanske enda New York marathon. Mitt fokus har varit på annat håll.

"Hur dags går starten" undrar någon. Jag vet inte. Jag vet bara att jag ska ta färjan till Staten Island kvart över 6. "Hur många är det som springer" frågar någon annan. Ingen aning, antagligen ganska många. "Hur är banan?" Här vet jag lite, men långt ifrån allt. Genom alla stadens "five boroughs" har jag förstått. Staten Island-start och målgång i Central park vet jag säkert. Jag får ta reda på mer när jag landat. I mig själv och i New York.

Samtidigt som jag packar ihop mitt kontor på jobbet funderar jag på vad jag ska packa för resan. Vilka löparkläder ska man ha? Jag har uppfattat att man ska ha med sig överdragskläder som man vid startfållan skänker till hemlösa. Någon hemlös ska få fleectröjan jag fått av mitt företag och som jag hittar undangömd i ett skåp på jobbet. Ett jobb som jag lämnar idag.

Nu har jag tagit ner skylten. Stoppat ner den i väskan. Bitchen jobbar inte här längre. Vi får väl se var hon (och skylten) dyker upp nästa gång.