Jag har ganska lätt för att bli lite inrutad när det gäller träning. När jag väl hittat mina favoritpass - eller egentligen favoritinstruktörer, så vill jag köra för dem. Det blir lite samma-lika. Vecka in och vecka ut. Kanske inget större fel i det så här i grundträningstider.
Just nu borde jag, min vana trogen, sitta på en cykel i första raden näst längst till höger och vänta på att Annas spinning-klass ska börja. För jag går inte bara på samma pass vecka efter vecka, jag sitter gärna på samma cykel också. Men inte idag. Idag har jag redan cyklat nämligen. På en annan cykel i en annan hall för en annan instruktör.
Instruktören var träningsglädje-Sara. På Sportlife ordnade några bloggare, bland annat Sara, ett event till förmån för organisationen ung cancer. Jag hade anmält mig, fått en reservplats som kändes smått omöjlig och hunnit glömma alltihop. Sent igår kväll hittar jag ett mail. "Du har en plats - fortfarande intresserad?". Hmm. Då missar jag ju Annas spinning tänkte jag. Sedan svarar jag JA. För hur inrutad får man bli?
Jag är instruktör-kräsen och musik-kräsen. Och (hittills) inte särskilt road av puls-baserad spinning. Trots min kräsenhet vinner Sara mitt träningshjärta. Hon är tydlig, peppande och varmt närvarande. Hon har mixat ihop fantastiskt medryckande musik. Dessutom får jag trampa i vilken takt jag vill, bara jag ligger i rätt pulsområde under intervallerna (och under vilan). Jag som gillar att trampa fort, med motståndet avpassat därefter, kan göra som jag vill - utan att känna mig motvalls.
Just nu borde jag, min vana trogen, sitta på en cykel i första raden näst längst till höger och vänta på att Annas spinning-klass ska börja. För jag går inte bara på samma pass vecka efter vecka, jag sitter gärna på samma cykel också. Men inte idag. Idag har jag redan cyklat nämligen. På en annan cykel i en annan hall för en annan instruktör.
Instruktören var träningsglädje-Sara. På Sportlife ordnade några bloggare, bland annat Sara, ett event till förmån för organisationen ung cancer. Jag hade anmält mig, fått en reservplats som kändes smått omöjlig och hunnit glömma alltihop. Sent igår kväll hittar jag ett mail. "Du har en plats - fortfarande intresserad?". Hmm. Då missar jag ju Annas spinning tänkte jag. Sedan svarar jag JA. För hur inrutad får man bli?
Jag är instruktör-kräsen och musik-kräsen. Och (hittills) inte särskilt road av puls-baserad spinning. Trots min kräsenhet vinner Sara mitt träningshjärta. Hon är tydlig, peppande och varmt närvarande. Hon har mixat ihop fantastiskt medryckande musik. Dessutom får jag trampa i vilken takt jag vill, bara jag ligger i rätt pulsområde under intervallerna (och under vilan). Jag som gillar att trampa fort, med motståndet avpassat därefter, kan göra som jag vill - utan att känna mig motvalls.
Alltså, det där med att man alltid sätter sig på exakt samma cykel (eller placerar sin matta på samma ställe) är egentligen lite sjukt. Men det känns ju verkligen konstigt om man sitter/står på ett annat ställe ön man är van :)
SvaraRaderaAndréa, till mitt försvar måste jag säga att cyklarna är rätt olika på mitt gym vad det gäller känsligheten i motståndet. För några av dem är det bara millimeter mellan lätt och supertungt typ. Och jag vill kunna ställa in mer finlirigt än vad de tillåter. Alltså har jag några jag vet funkar. Dessutom vill jag sitta längst fram. Dessutom vill jag sitta på ställe där det fläktar...
SvaraRaderaDet skulle ha förvånat mig om du inte hade gillat Sara för hon har verkligen "det" oavsett vad hon gör. Bra att du "vågade" bryta dina rutiner. ;-)
SvaraRaderaså himla kul att du kom igår! och att du dessutom gillade det!! :) blev himla glad av dina ord!
SvaraRaderaHehehe, jag gissar att ni har bestämda platser vid matbordet också?... Samma cykel är ganska ambitiöst förresten, då måste man väl vara där väldigt långt innan?:)
SvaraRaderaIngmarie, Sara är en helt annan typ än de instruktörer jag brukar falla för. Kul med den variationen också!
SvaraRaderaSara, du passar så bra i rollen!
Lisa, om alla andra är lika inrutade som jag är det inga problem :-) Dessutom tycks folk inte vilja sitta längst fram av någon anledning. Och nej, det lönar sig inte att vara tidig - de öppnar salen strax innan passet startar vilket jag tycker är dumt. Jag vill gärna trampa en stund innan.
Är du säker på att du inte vill känna dig motvalls? ;-)))
SvaraRaderaErik, ibland så. Och du har rätt jag gör som jag vill i alla fall :-)
SvaraRaderaVad glad jag blir av att läsa att du gillade Sara - visst är hon fantastisk!
SvaraRaderaKRAM
J