Lugn distans. Gärna kuperat. Så står det i min tränares instruktion. Jag har grym träningsvärk i baken. Och i låren. Lördagens pump visste var den tog. Benen är nog lite långpass-trötta sedan gårdagen också.
Jag får för mig att leta fram och ta på mig mina Newtons. Lite inspirerad av Staffans inlägg om löpteknik. Skorna är till för löpning på framfoten och jag brukar gilla dem i några kilometer. Då upplever jag steget som studsigt, lätt och härligt. Men efter en stund känns skorna mest hårda under framfoten. Kanske är det jag som inte riktigt orkar hålla tekniken.
Hursomhelst. Idag ska jag ändå springa ganska kort. Så iväg far jag. Med Newton-studs. Det går lite fortare än jag tänkt mig. När jag vänder hem igen bestämmer jag mig för att dra ner lite på tempot. Men. Vid foten av den längsta backen - cirka 850 meter lång (visserligen med ganska modest lutning), kommer jag ikapp en löpare. Han springer egentligen inte långsammare än jag, men jag bara måste om. Väl om måste jag dra på. För jag vill ju inte att han tar rygg. Eller - ve och fasa - springer om mig i sin tur. Vad är det i mig som får mig att ta så korkade beslut? Lugnt ska vara lugnt. Man behöver inte tävla jämt. Särskilt inte i en lång uppförsbacke under ett återhämtningspass.
Jag får för mig att leta fram och ta på mig mina Newtons. Lite inspirerad av Staffans inlägg om löpteknik. Skorna är till för löpning på framfoten och jag brukar gilla dem i några kilometer. Då upplever jag steget som studsigt, lätt och härligt. Men efter en stund känns skorna mest hårda under framfoten. Kanske är det jag som inte riktigt orkar hålla tekniken.
Hursomhelst. Idag ska jag ändå springa ganska kort. Så iväg far jag. Med Newton-studs. Det går lite fortare än jag tänkt mig. När jag vänder hem igen bestämmer jag mig för att dra ner lite på tempot. Men. Vid foten av den längsta backen - cirka 850 meter lång (visserligen med ganska modest lutning), kommer jag ikapp en löpare. Han springer egentligen inte långsammare än jag, men jag bara måste om. Väl om måste jag dra på. För jag vill ju inte att han tar rygg. Eller - ve och fasa - springer om mig i sin tur. Vad är det i mig som får mig att ta så korkade beslut? Lugnt ska vara lugnt. Man behöver inte tävla jämt. Särskilt inte i en lång uppförsbacke under ett återhämtningspass.
Haha, det där är svårare än löpteknik :) Nu har jag aldrig sprungit i Newtons men det är ett väldigt fokus på drop hit och dit just nu men jag trivs lika bra i skor med 10-11 min nivåskillnad som i mina Kinvara med 4mm drop.
SvaraRaderaJa, efter de där "springa-om-löparen-framför" måste man hålla lite fart. Dock har jag märkt att även de som blir omsprungna saktar in efter att ha blivit omsprungna :-).
SvaraRaderaNu ska vi klyscha lite; du vet väl att det bara är två saker du måste; välja och dö.
SvaraRaderaHaha, undrar om det är någon som inte drabbas av tävlingsjävulen i samma situation. Pannbenet som krävs för att inte hornen ska växa ut måste nog vara av titan. :-)
SvaraRaderaStaffan, vet inte vad Newtons har för drop, men det är liksom inte meningen att man ska sätta i hälen alls.
SvaraRaderaLennart, inte har jag märkt att de omsprungna saktar farten. har däremot varit med om folk som börjar springa fortare och använder mig som draglok. Det är skitjobbigt. Vilket är bra om det inte är just ett återhämtningspass :-)
Erik, OK. Jag omformulerar: varför väljer jag att springa om?
Bureborn, mitt pannben är nog rätt tunt...