Nörderi av ett annat slag

En lördag på en stor grön gräsmatta strax utanför Nynäshamn. Det snackas träningsformer. Det snackas utrustning. Det snackas om att träna på att tävla. Vilka nördar de är de där hundmänniskorna tänker jag. Sedan kommer jag på det. Det är inte alls olikt snacket löparnördar emellan.

Riktigt duktig blir man nog bara om man har ett brinnande intresse. Vare sig det är löpning eller hundsport.

Min duktiga svägerska Anne-Li och hennes hund Biggles under ett av många moment. En pinne gnuggas i mattes händer. Sedan ska hunden hämta just den pinnen bland många andra. Snabbt, lätt och utan tvekan. Just det momentet verkar vara ett av de enklare.

Biggles och svägerskan kommer fyra i elitklassen i lydnad. Det är jättebra! Men det kunde ha gått ännu lite bättre. Biggles blir lite intresserad av några barn och tappar fokus för en sekund. Så nu blir det träning utanför dagis...

Övning i tålamod

"Jag får väl se det som en övning i tålamod" säger jag. "Bra att du tar det så" svarar Dr. Bengtsson. Men när jag knäpper bort samtalet rinner tårarna. Av frustration. Och lite av rädsla. Jag vill inte ha en inflammation puttrande mitt i mitt hjärtas elektriska motorväg. För det är där den sitter. Kvar.

Tålamod behöver jag gott om när jag nu får vänta på en ny magnetkameraundersökning. Troligen i början på augusti, när verksamheten går över från semesterfart till normalläge, tror Dr Bengtsson. Han är lite besviken han också. Den första undersökningen gjordes - precis som jag misstänkte, för snabbt inpå den första och tidigare än han hade begärt. Sannolikt fick jag en återbudstid. Sannolikt ville magnetkamerafolket jobba undan. Undrar vad det kostar? Inte bara i frustration från min sida, utan i skattepengar.

Lite yoga har väl ingen dött av

Någonstans i boken "The runner's guide to yoga" står det att man inte ska överdriva. En kvart kan vara lika lagom som en timme. Och när det är vilodag från löpningen så är det vilodag från yogan också. Jag har ju bara vilodagar nu men känner ändå att jag kan ge mig på lite yoga. Det kan väl inte vara värre än en promenad tänker jag. Om man tar det lugnt och så.

Jag tänker att jag ska komplettera promenaderna. Att jag ska välja "asanas" som passar mig. Mjuka upp min löparstela kropp (nej, den har inte blivit mjukare av vila) och stärka upp mina svagheter. I väntan på löpning. Jag bläddrar och väljer. Jag har svårt att välja bort. Allt verkar viktigt ur ett löparperspektiv. Men så är det ju en bok om yoga för just löpare.

 Jag känner igen i princip alla positioner (tack vare Vaike - min mesta yogalärare) och tror att jag vet ungefär hur de ska vara och kännas. Ändå känner jag mig som en bloody amatör. Det är en sak att lista asanas (ett yoga-ord som tydligen betyder "posture" - ställning) - men hur får man till det där flödet? Måste man inte ha flöde? Röra sig följsamt med andningen - in i och ut ur asanas. Äsch. Jag testar lite så får vi se. I värsta fall får det väl bli yoga-DVDn från Casall igen.

Min långa lista. Inte alla varje gång tror jag.

Köttlöst

Vällagad vegetarisk mat är god. I många år åt jag helt vegetariskt. Tills jag blev "normal". För lite så kändes det - som om man var en udda fågel. Lite onormal och lite besvärlig. Det här var 80- och 90-tal. Att äta ute i Sverige som vegetarian var inte alltid lätt. Men det fanns ställen. Som Barowiak. I Uppsala.

Meatless Monday. Det kör vi på. Inte bara för att det är bra för miljön och för djur. Utan också för att det är gott. Det enda jag inte gillar är själva ordet "Meatless". Det låter som om något saknas. För mig är det inte så.

Lasagne med hasselnötspesto, aubergine, portabello och ricotta. Ur "Om jag var din hemmafru" - en fantastisk kokbok. Inte bara att laga mat ur utan också att läsa. Underbara underfundiga texter. Kokböcker är en av skillnaderna på "nu" och "då" - vanliga kokböcker kan nuförtiden innehålla goda vegetariska rätter. Men nästa gång ska jag salta lite bättre...

Andra andningen

Så har jag lagat mat, diskat och promenerat mig igenom "Andra andningen" av Sofie Sarenbrant. Jag måste nog erkänna att den var bättre än jag trodde - mordhistorien som utspelar sig under det iskalla Stockholm Marathon 2012. Ingen storslagen litteratur kanske, men klart underhållande. Rakt in i mina öron från Storytel (nej jag är inte sponsrad).

Sammanbrott

Någonstans innerst inne har jag nog misstänkt att det kanske skulle bli så här. Jag har visserligen sett med egna ögon att sjukvården kan vara väldigt effektiv när det gäller att rädda liv (och jag är tacksam - verkligen). Men jag har ju också förstått - utifrån en del tidigare upplevelser och från andras berättelser, att sjukvården kan vara fruktansvärt ineffektiv också. Och framför allt okoordinerad. Så varför skulle det gå smidigt och lätt för mig...

Igår var jag sprudlande glad för att jag oväntat snabbt har fått gjort min magnetröntgen (vet visserligen ännu inte vad den visar). Idag bröt jag ihop.

Nästa steg är ett arbetsEKG. Sammanbrottet kom när jag ringde för att pressa på lite och insåg att den avdelning som gör arbetsEKGn inte gör dem alls på sommaren. Första möjliga tid - när de dammar av testcykeln igen, har jag förstås bokat. 7.45 måndag morgon den 19 augusti. 19 augusti! Det är ju f*cking två månader dit! Två månader av "endast promenader som inte liknar träning".

Tårarna rinner längs kinderna. Arg. Ledsen. Besviken. Sedan skärper jag mig. Jag mår bra. Jag får bara inte träna.

Andas ut...

Jag vill andas ut. Jag vill vara ute på andra sidan. Friskförklarad. Jag hoppas att jag tog ett steg på vägen dit idag.

Magnetröntgenundersökning. "Andas in... Andas ut... Håll andan". Sköterskans röst, som jag känner igen från förra gången, instruerar mig genom hörlurar. Många andetag blir det. Många sekunder då jag håller andan. Allt för att bilderna ska bli skarpa. Skarpa bilder som förhoppningsvis visar ett friskt hjärta. Fritt från alla tecken på inflammation.

Magnetröntgenundersökning. Det gör ju inte ont eller så. Men ett visst obehag är det för en lätt klaustrofobisk tant att ligga i ett smalt rör. Jag blundar. Hela tiden. Hela den dryga timmen. Förra gången gjorde jag misstaget att kika. Det gör jag inte om. Det är väldigt väldigt smalt det där röret. Det är bättre att blunda och låtsas att man är någon annanstans.

När jag får magnet-svaret vet jag inte. När jag får göra det där arbetsEKGt vet jag inte. Återigen väntar jag. Väntar på att få andas ut.

Självplågare

Promenerar i motionsspåret. Löpare efter löpare springer om mig. Promenerar med deckare i öronen. Andra andningen av Sofie Sarenbrant. Scenen är Stockholm marathon. Många av karaktärerna är löpare. Jag har löpförbud. Jag är en självplågare.

Sommar och läsning och tips

Jag har ingen hängmatta. Men hängmattebristen till trots så blir det nog mer än vanligt läst på sommaren. Jag tror det är så för fler än mig. Läge för lite tips kanske? Håll till godo - här är mina senaste "likes":

Maskarna på Carmine Street av Håkan Nesser. Jag ryser när jag tänker på hur det skulle vara att spårlöst tappa bort ett barn och sedan försöka leva vidare i ett barnlöst äktenskap.

När duvorna försvann av Sofi Oksanen. Vilka insikter i hur det kan vara att vara människa under krig och under ockupation.

Fjärilseffekten av Karin Alvtegen. Jag älskar Karin Alvtegen - varenda bok hon skrivit är fantastisk!

Alla tre "like-böckerna" råkar handlar om vardagsmänniskor och vardagsliv i rätt extrema situationer. Historier som leder till eftertanke. Historier som ger mig något. Samtidigt som de underhåller. Det är då läsningen är som bäst.

Jag läser på två sätt: gammaldags vanliga böcker och så Storytel. Storytels ljudböcker gör disken roligare. Storytel följer med mig på promenad.

Hur man förlorar en kund

Söndag: blixten slår ner i modemet vi fått från vår internetleverantör för många år sedan.

Måndag: vår internetleverantör lovar skicka ett nytt modem omedelbums – redan på måndagen ska det gå iväg. Inga problem. Kvickt och lätt.

Hela veckan lång: döttrar är frustrerade över internetbrist. Tur att skolan är slut och alla läxor in-mailade. Tur att iPaden har mobilabonnemang. Mannen gnisslar lite över missade sportspeglar. Han har liksom vant sig vid SVT Play-flexibilitet. Egenföretagaren (jag) har det lite besvärligt i hemmakontoret. Mobiltelefonen, som "räddningsmodem", går varm. Tänker lite på hur internetberoende vi faktiskt har blivit...

Fredag: ringer internetleverantören och frågar varför modemet aldrig kommer. Får svaret att det inte är skickat eftersom måndagskillen hade "glömt" att berätta att vi för att få ett nytt modem måste förlänga abonnemanget med 24 månader (!). Och eftersom han inte fick tag på oss på ett gammalt inaktiverat telefonnummer han råkade ha så lät han det hela bero… Visst, det var tokigt av oss att inte kolla vilket nummer de har listat, men en enkel 118-sökning ger flera alternativa telefonnummer till oss. Som alla fungerar.

Så efter massor av år är det nog dags att säga tack och hej. För sådan "service" kallar vi inte service. God service hade varit att skicka modemet som utlovat. Se det som att denna trogna kund kanske har gjort sina 24-månadersperioder redan. Alternativt ge rätt information från början.

Grannens modem slogs ut av samma åskväder. Han har fått ett nytt från Bredbandsbolaget. Gratis. Konsumentupplysningsvis så har vår internetleverantör varit All Tele. Tills nu. För nu byter vi.

Överallt

Har de blivit fler? Eller är det jag som ser fler? För ser dem överallt - det gör jag.

Visst. Vi är mitt i en löparboom. Men inte har väl antalet löpare ökat exponentiellt just under den månad jag varit icke-löpare? Troligen inte. Troligen har S rätt. S säger att det är jag som ser fler av dem som alltid funnits. Mina ögon söker sig till varenda löpare. Registrerar. Längtansfullt (och med en liten gnutta rädsla kanske). Precis som jag en gång i tiden såg gravida magar och barnvagnar överallt. Man ser det som är i fokus för ögat. Men man lägger bara märke till det som är i fokus för ens medvetande.

Väck med löparskorna

De gamla alltså...

Återvinningscentralen är ett utmärkt utflyktsmål en söndag tycker min käre make. Han är ofta där. Jag är aldrig där. Jag slingrar mig lite, men han påminner mig om att jag nog har lite skor att kasta.

En svart soppsäck full blev det. Varav en stor andel var gamla träningsskor. Mina innebandyskor till exempel. Skor som jag nog inte använt sedan jag slutade på Astra för tolv år sedan. Många gamla uttrampade löparskor åkte också ner i säcken. Uttjänta skor som blivit kvar i garaget under förevändningen "duger-bra-när-jag-jobbar-i-trädgården-eller-när-jag-målar". Vet inte riktigt om man behöver sju-åtta par slitna löparskor i trädgården. Väck med dem.

Några par sparade jag förstås. För jag tänker komma tillbaka. Alldeles snart hoppas jag.

Vad ska man äta? När ska man äta?

Vad vi äter och när. Det borde vara självklart. Det borde styras av någon slags instinkt. Att kroppen tydligt säger oss vad den behöver. Och det försöker den nog göra också - det är bara det att vi har slutat lyssna. Eller att vi kanske lyssnar men inte längre förstår. Eller att våra system inte riktigt grejar att styra upp kaoset utifrån de underligheter och det överflöd vi stoppar i oss.

Jag vill äta gott. Jag är inte beredd att göra några större uppoffringar och jag vill absolut inte gå på någon diet. Absolut inte äta enligt ett upplägg någon annan har bestämt. Det låter så trist och tvingande. Men jag vill gärna förstå var mina förbättringspunkter ligger. Vad jag skulle vinna på att förändra (om jag vill). Med målen att må bättre och att tillgodogöra mig träningen bättre.

I april vände jag mig till Fitnesscoachen. Eller Madde. Hon hade inte riktigt den "produkt" jag behövde i sitt utbud men lyhörd som hon är så skapade hon omedelbart ett upplägg som passade mig - och kallade det "kostrapportering". Jag skrev ner vad jag åt, varför jag åt det och när. Jag skrev också ner träningen och hur den kändes. Varje vecka fick jag feed-back. Ibland rätt så tuff sådan. Vilket jag där och då nog förtjänade och behövde. Ibland fick jag läxor...

Vad lärde jag mig då? Jag lärde mig att min näst intill okontrollerbara vrålhunger som ofta kommer vid lunch eller just när jag klivit innanför dörren hemma - efter en lång arbetsdag, ofta beror på för dåliga eller obefintliga mellanmål. En frukt duger inte. Särskilt inte när man tränar.

Jag lärde mig att jag behöver betydligt mer proteiner och grönsaker (och jag som trodde att jag åt massor av grönsaker) än jag faktiskt petar i mig. Att jag behöver äta lagad mat också de dagar jag jobbar hemifrån. Att mackor eller yoghurt och flingor kan tyckas enkla och lockande som lunchalternativ men faktiskt inte är några bra val. För mig.

Jag lärde mig att jag måste planera bättre. Att jag är hyfsat duktig på att planera in träningen, men att jag glömmer att planera in mat på lagom avstånd. Jag glömmer energin som ska göra att jag orkar.

Jag lärde mig (nåja detta visste jag fast jag faktiskt inte anammat det) att jag snabbt behöver få i mig energi efter ett avslutat träningspass. En av de få gånger då snabba kolhydrater är helt på sin plats.

Men framför allt så lärde jag mig äta gröt. Varje morgon. En omvänd mackoman (nåja).

Nu gäller det bara att leva efter allt jag lärt mig. Hur var det nu med gamla hundar?

Bromsmedicin

37 i vilopuls. Lite flåsig under mina promenader. Mer än så känner jag nog inte av den - min bromsmedicin. Jag är apotekaren som helst inte äter mediciner. Men just den här tar jag lydigt. Den tar bort extraslag och skyddar mitt hjärta. Den ser till att tempot är lågt under mina promenader - för jag bromsar när flåset kommer. Det är en underlig känsla att "in a heartbeat" gå från hyfsat maraton-tränad till flåsig i minsta uppförsbacke. Det är en underlig känsla att stanna och hämta andan. När man är på promenad.

Beta-blockerare. En om dagen. Så småningom ska den fasas ut.