"Jag mår bra". "Jag känner inget och har inte gjort, varken före eller efter den där akuta timmen". Fraser jag upprepat gång på gång som svar på hur-mår-du-frågan. Hela tiden har det varit sant. Fram tills nu. Sedan några dagar förnimmer jag en svag känsla av obehag i trakten av hjärtat. Kanske är det inbillning. Men varför börjar jag inbilla mig först nu i så fall? Två månader efter ambulansfärden. Jag inser att jag faktiskt inte vet om inflammationen är på nedåtgående eller uppåtgående.
Jag pratar med en sköterska på hjärtavdelningen. Mest av schemaläggningsskäl. Jag försöker själv synkronisera ihop mina olika augusti-besök på tre olika avdelningar och två olika sjukhus för att det ska bli så effektivt och tidigt som möjligt. I förbifarten nämner jag att jag tycker att jag känner något. "Får du ordentligt ont bör du väl åka till akuten" svarar hon. En gnagande oro tar tag i mig. Det är något helt annat att ha ett inflammerat hjärta jämfört med att ha en trilskandes hälsena eller en öm piriformismuskel. Jag som trodde jag var tuff. Jag är inte så tuff.
Jag pratar med en sköterska på hjärtavdelningen. Mest av schemaläggningsskäl. Jag försöker själv synkronisera ihop mina olika augusti-besök på tre olika avdelningar och två olika sjukhus för att det ska bli så effektivt och tidigt som möjligt. I förbifarten nämner jag att jag tycker att jag känner något. "Får du ordentligt ont bör du väl åka till akuten" svarar hon. En gnagande oro tar tag i mig. Det är något helt annat att ha ett inflammerat hjärta jämfört med att ha en trilskandes hälsena eller en öm piriformismuskel. Jag som trodde jag var tuff. Jag är inte så tuff.
Usch, obehagligt! Hoppas det bara är inbillning! Fast jag hade nog kollat upp det ändå...
SvaraRaderaOj jag håller alla tummar och tår. Men jag tycker ändå att du ska kolla upp det. För själens skull. Om det är ingenting är det ju underbart. Eller hur!
SvaraRaderaStyrke kramar från en trogen läsare
Ojoj, fy tusan! Det är självklart att du oroar dig, konstigt vore det väl annars? Och ingen är "tuff" i den situationen. Den som spelar tuff i ett läge när det gäller hjärtat och hälsan är väl bara dum/ljuger för sig själv? STOR KRAM. Jag tänker på dig!
SvaraRaderaVill absolut inte skrämma upp dig, men OM du själv är orolig; Ring akuten/jouren och prata med dem, alt. åk bara in! Det är bättre att kolla en gång för mycket än en gång för lite.
SvaraRaderaOch är det inget, slipper du gå och oroa dig sen. :-)
Kramar!
Usch vad obehagligt. Precis som övriga tycker jag du ska kolla upp det. Bättre en gång för mycket och för att stilla oron om inte annat. Styrkekram!
SvaraRaderaDu SKA kolla upp det. Oavsett är oro inget bra för dig.
SvaraRaderaDu är tuff men också klok.
Men hoppsan... Jag pratade ju med hjärtsköterskan och hon tyckte ju inte det var märkvärdigare än att jag skulle åka in akut först om det blir ordentligt ont. Nu är det bara en känsla av obehag. Hade det inte varit för att jag vet att mitt hjärta är inflammerat (eller var vid senaste undersökningen) så hade jag inte ens reagerat på en så diffus känsla.
SvaraRaderaTack för att du delar med dig av dina tankar och funderingar. Jag blir full av beundran av ditt sätt och tänka och tycker du verkar vara jättestark, och det är tufft!
SvaraRaderaNu kanske det inte är så viktigt om man är tuff eller inte, men jag tycker du verkar väldigt stark och tycker du hanterar det hela så bra.
Jag hoppas att det inte är någonting, och jag har märkt att det man oroar sig för brukar inte inträffa. Det är när man inte oroar sig som saker och ting inträffar. Hoppas verkligen att du är bra snart!
Lennart, nja, tycker väl inte direkt att det är något att beundra. Fråga personalen på hjärtavdelningen får du se - de tyckte definitivt att jag var en "pain in the..." emellanåt :-)
SvaraRaderaDen gnagande oron har gått från "oj, kommer jag att bli riktigt riktigt sjuk nu" till "tänk om jag inte blir "godkänd" i magnetkameran och får fortsätta vänta". För något är det som inte står rätt till, det känner jag. Men så länge det inte blir värre så väntar jag.