Tillbaka i röret

Jag blundar och låtsas att jag är på en sandstrand. Det går sådär. Trots att det blåser lite i det trånga magnet-röntgenröret. Jag misstänker att blåsten är till för att lugna. Hålla paniken tillbaka. Få mig att förstå att det faktiskt finns luft att andas trots att det är väldigt väldigt trångt.

Jag provar att räkna knäppen istället. Eller smällarna snarare. Distraherar mig själv genom att strukturera oljudet som ljuder under tiden jag håller andan och magnetbilderna på mitt hjärta tas. Arton knäpp - andas. Tolv smällar - andas. Ett enda långt ljud - andas. Om och om igen i olika serier. Precis som förra gången blir jag väldigt kissnödig strax efter det att sköterskan sprutat in kontrastmedlet. Då vet jag att det är ungefär hälften kvar. Hälften av en och en halv timme. Jag vet. För jag börjar få rutin på det här med magnetröntgen av hjärta.

När sköterskorna äntligen drar mig ur röret - samma sköterskor som de två tidigare undersökningarna, säger jag "Jag vill faktiskt aldrig se er igen"... I alla fall inte i det här rummet. "Vi får väl se om du kommer tillbaka" säger den ena. Hon ler. De är gulliga. Det är inte det. Jag vill bara inte mer. Jag vill bara få veta att jag är frisk.

Nu väntan. På remiss-svaret.