Opportunistisk

Ibland passar saker ovanligt bra. Så bra att det vore dumt att inte passa på. Fredag 10.45 monterar sköterskan E fem elektroder på min bröstkorg. De ska sitta där i 24h. Du ska leva som vanligt förklarar E, men du får inte duscha.

Inte en tanke hade jag haft på att träna med alla sladdar och en dosa i en väska på magen. Men så berättar E om fotbollskillar som haft EKG-registrering under träning, med enda "problemet" att inte få duscha efteråt. Tränar gör fotbollsgrabbarna nästa alltid på kvällen. Liiite ofräscht att gå och lägga sig svettig.

Jag inser där och då att om jag ska leva som vanligt så kan mycket väl ett body pump-pass på lördagsmorgonen ingå. Jag inser där och då att det passet faktiskt passar perfekt in. Kvart över 9 börjar det. Jag brukar vara hemma och redo för dusch 10.30. En enda kvart innan EKG-grunkorna ska plockas av. En kvart kan jag vänta på dusch. Och Dr. H får opportunistiskt se och bedöma hur mitt hjärta beter sig när jag tränar. Visserligen lågintensivt för hjärtat. Men ändå.

Tre av totalt fem elektroder. Betydligt smidigare än de jag hade när jag var inlåst på arrytmi-avdelningen i början på sommaren.

En och annan tittar lite på min väska på magen. En och annan undrar kanske över sladdarna som sticker ut under min tröja. Men ingen vrålstirrar eller kommenterar. Vi är ju i Sverige.

Kan innehålla depp. Och pepp.

Funderar på att skippa bloggen ett tag. För vem vill läsa depp? Så kommer jag på att jag faktiskt skriver för min egen del. Att de som läser gör det på egen risk. Och att - what the f*ck - det är en hel del depp i mitt liv just nu. Men inte bara. Absolut inte bara. För säkerhets skull sätter jag en liten etikett. "Kan innehålla depp".

Jag väljer hur jag ser på saker. Ibland deppar jag och tänker att det är orättvist. Men för det mesta väljer jag att se det som att jag överlevde en ventrikeltakykardi som kunde ha varit döden om inte mitt hjärta hade varit starkt. Den 16 maj 2013 kunde det ha stått på en gravsten. Det gör det inte. I alla fall inte på min. Nu har läkarvetenskapen upptäckt en lömsk sjukdom i mitt hjärta. Jag märker inte av den. I alla fall inte fysiskt. Hade jag inte sprungit fort den där dagen i maj hade inflammationen kunnat puttra på ett bra tag. Tills hjärtat mitt var förstört. Nu ska inflammationen bombas. Visserligen blir bombningen långdragen, med lite oviss utgång och högst sannolikt rätt jobbig för resten av mig. Men jag har en chans att vinna kriget. Så ser jag det. Bloggen kan innehålla själv-pepp.

Vem vet - kanske blir jag överkörd av en taxi på en gångbana i morgon? Kanske springer jag marathon 2015. Och 2016. Och 2045. I väntan på svar lever jag.

Tack alla ni som peppar via bloggen och på andra sätt.

Laddar

Vaccinerar mig. Mot influensa och mot pneumokocker. Det brukar jag inte. Brukar anse att jag klarar av att vara lite sjuk om jag skulle bli det. Men nu är jag riskgrupp. I samma stund som jag börjar med kortisonet blir mitt immunförsvar lojt och långsamt. Det är det som är själva syftet.

Bygger lite muskler. Det brukar jag. Laddar på något kilo extra på body pump-stången. I samma stund som jag börjar med kortisonet kommer muskler att brytas ner och ben att lakas ur. Det är inte syftet. Det är en biverkan. Som jag ska göra mitt bästa för att jobba emot. Min doktor förstår min frustration. Hon lovar att skicka mig till en idrottskardiolog. Som ska hjälpa mig att definiera gränserna för riskfri träning. Så att jag kan ta mig igenom kortison-året.

"Det blir säkert bra"

Det jag går igenom nu är helt nytt för mig. Jag ser saker ur en ny vinkel. Så nyttigt.

Jag tänker på min faster. Sista gången jag såg henne var i somras. Vi hälsade på i hennes sommarstuga. Hon såg tärd ut. Men hon skrattade sitt gamla vanliga högljudda skratt. Hon pratade om allt annat än sin cancer. Hon gjorde det så lätt för oss. Vi behövde inte trösta. Stämningen blev aldrig besvärande. Ett par veckor senare var hon död. 68 år blev hon.

Jag hör mig själv säga "det blir säkert bra". Bete mig som förväntat. Vara stark. Men ett par av mina vänner plågar jag genom att vara helt igenom ärlig. Kallt konstatera fakta. Beskriva situationen som jag upplever den. Efteråt skäms jag. Varför gjorde jag det inte lika lätt för dem? Kanske för att jag tror att just de kan ta det? Kanske som en liten protest mot att jag förväntas "rädda stämningen" genom att bagatellisera? Samtidigt förstår jag att väldigt få kommer att orka prata med mig om jag inte gör just det - räddar stämningen. Jag vet att jag har vänner som orkar lyssna på mina verkliga tankar. Det hade nog min faster också. Till alla andra säger jag (med ett leende och med min faster som förebild) att "det blir säkert bra".

Så kom domen

Jag har sarkoidos i hjärtat. Ett immunförsvar som snedtänt på något. Vad vet ingen. Behandling ska påbörjas så snart min läkare får svar från Kanada på lämplig kortison-dos. Vi är inte så många nämligen. Som har just den här åkomman. Kardiologen på Karolinska sjukhuset har bara en patient till just nu. Född på 70-talet och i väntan på hjärttransplantation. Så illa går det förhoppningsvis inte för mig. Jag är tidigt upptäckt. Tack vare att jag sprang mig till en rejäl ventrikeltakykardi.

Nu ska jag försöka koncentrera mig på att leva. Och betala P-boten jag fick medan jag var inne hos läkaren. Vissa dagar...

Athlete-wannabe gör yoga

Korsa benen sådär. Jaha. Vilket håll vriiider hon åt egentligen? Visst sa hon väl "left leg"? Är aningen ofokuserad. Då blir nivå två på YogaGlo lite övermäktig. Tiffany (en av instruktörerna som numera bor i min iPad) förklarar att det inte är jätteviktigt att det ser yogi-likt ut när en löpare försöker. Bara det känns rätt. Är man en "athlete" (jag gillar att hon säger ATHLETE hela tiden - DET vill jag vara) så kan det hända att man är lite stel och obalanserad förklarar hon. Hmm. Lite kanske...

"Bara det känns rätt"... Hur vet man? Känns gör det i alla fall. Och för det mesta känns det bra. Riktigt bra. Men rätt? Det är nog den största nackdelen med hemmayoga med streamad instruktör. Instruktören kan ju inte peta och rätta till. Inte ens Tiffany kan. Trots att hon känns lätt övermänsklig.

Viktig motivation

"Klart att jag skulle vilja väga mindre" säger 120 kg+ bordsherre. Nej, det var inte jag som frågade (lite uppfostran har jag trots allt) - det var en av de uppnosiga yngre släktingarna. Väldigt överraskande befinner jag mig på bröllopsmiddag. Jag som skulle gå på 50-årsfest. (Nåja, vi firade 50-åringen, det vill säga bruden, också).

Jag funderar lite på det där med att vilja gå ner i vikt. Men att ändå inte ta tag i det ordentligt. Inte vara beredd att göra det som krävs. Att känna sig motiverad men någonstans ändå inte vara det. Inte tillräckligt motiverad i alla fall.

Igår var det ett halvår sedan jag åkte ambulans. Ett halvår av medicinering och mer eller mindre träningsförbud. Och av oro. Psykisk stress.

Jag läser i DN om kopplingen mellan långvarig psykisk stress och viktuppgång. Fettinlagring driven av kortisol. Jag tänker att det extra fett jag lagt på mig under halvåret som passerat nog består av stress och beta-blockad (jovisst, medicinen jag måste äta brukar leda till viktuppgång eftersom förbränningen minskar lite). Men det är nog inte hela sanningen. När jag får träna som jag vill och äter lite som jag tycker (utan att tänka så mycket) är jag i balans. Där jag vill vara. På ett ungefär. Nu får jag ju inte träna - inte ordentligt. Ändå har jag fortsatt att äta som om inget har förändrats. Klart att jämvikten förskjuts. Och jag befinner mig inte längre riktigt där jag vill vara.

Visst har jag känt mig motiverad att förändra. Inte minst för att jag varken har tid, lust eller pengar till att skaffa en ny garderob. Men när frestelser hamnar framför näsan är motivationen som bortblåst. Jag tänker inte ens.

Borra ner huvudet

Ibland är det bara att borra ner huvudet och köra. Från i tisdags tills nu har jag haft det så. Inte en sekund över. En hel del saker att hålla reda på och göra i rätt tid för att saker ska klaffa. Fakir-plan att passa. Föredrag att förbereda. Anspänning. För lite sömn. Ingen tid att röra på kroppen.

Plopp. Nu är huvudet ovanför ytan igen. Och det första jag gör är att boka in body pump.

Hoppet

Hoppet. Träffar killen som var så besviken på sin Midnattsloppstid för några år sedan. Han som lite senare fick förklaringen. Ett cancerbesked. Han som idag log mot mig och pratade om träningsvärk i vaderna. Han hade varit på Bosön och tränat löpteknik. Frisk. Åtminstone tills proverna säger något annat. Vilket jag så innerligt hoppas att de aldrig gör.

Så himla glad blev jag. Så att ögonen tårades. Vi är egentligen inte alls nära. Bara bekanta.

Du får inte tappa hoppet om ditt hjärta säger en vän. En som förstår.

Osponsrad

Hej Skattmasen!
Hörde att du är ute efter bloggarna nu. De som får saker "gratis" för att skriva om dem. Reklam med skatteplikt. Jag vill bara att du ska veta att jag har rent mjöl i skattepåsen. Jag har aldrig fått något. I alla fall inte på grund av bloggen. Min blogg är alldeles för liten och obetydlig för det. Och ska jag vara ärlig så tror jag att de stora skattesmitarna nog finns någon annanstans än i bloggsfären.

Ytterligare en pryl jag inte visste att jag behövde

Besöker mässor. Häslomässan och matmässan, som nuförtiden heter "Mitt kök" och mest domineras av vin. På matmässan försöker en man stoppa mig för att demonstrera någon grunka som man ska ha under ostbiten. Jag stannar inte tillräckligt länge för att förstå varför jag behöver en sådan. Om jag inte vet att jag behöver den så saknar jag den ju inte. Alla dessa prylar.

På hälsomässan köper jag något. En pryl som jag inte heller visste att jag behövde. Men som jag, så fort jag såg den, visste att jag hade saknat. Den irriterande iPhone-sladden kommer nu att vara ett minne blott. Och jag slipper ha telefonen i handen. Bra va? Dessutom hävdade säljaren att reflexerna lätt ersätter en reflexväst. Inget mer västfladder alltså.

Pryl från IQexercise. Telefonen i en ficka på magen. Sladden innanför en dragkedja i bandet över axeln. Reflexer. Ganska smart. Väntar på att få prova.

Svettigaste

Jag har sagt det förut - jag är bra på att svettas. Om det är en bra egenskap eller inte beror lite på situationen. Klart att ett fungerande kylsystem kommer väl till pass under ett varmt långpass. Men på dansgolvet...

"Nej det ska du inte" säger dottern skeptiskt när hon är snäll och kör sin tidsoptimist till mor till ett tåg som hon annars skulle missa. "Jo" svarar jag. "Jag ska visst på Café Opera". Soul train. Det ska vara till för folk i min ålder har jag blivit lovad. Och det var det. Musik efter publik. Eller publik efter musik. Superduperjättekul att dansa. Och svettigt! Disco fever...

När det börjar droppa ur håret - då känns det som för mycket för ett dansgolv. Värmen i den knökfulla lokalen gör sitt till och graden av svett motsvarar inte riktigt ansträngningen. (Tanken att sätta pulsbandet under paljett-toppen hade föresvävat mig, men jag lät bli - ville inte veta).

Det roliga slutar redan klockan 22. Det passar mig utmärkt. I säng vid midnatt (efter att ha duschat svetten ur håret) och upp med tuppen. Body pump bokad till lördag morgon 9.15. Jag tänker att jag definitivt var svettigare på dansgolvet än i gymsalen. Jag tänker att det passar bättre och är mindre skämmigt att svettas i en gymsal.

Dagens underhållning

Jodå. Jag kör på med YogaGlo. Ikväll ett pass med namnet "Cross-training for runners". Utifrån det namnet hade jag nog väntat mig något intensivt. Man har ju hört om Cross-training liksom (som by the way finns på "att testa-listan" så fort hjärtat tillåter). Men det var tvärtom. Väldigt lugnt. Men massor av jobb förstås. Med rörlighet och stabilitet i diverse leder. Mycket höfter. Mycket nyttigt tror jag.

Jag gillar verkligen YogaGlo. Och någon gång ska jag väl lyckas dechiffrera klassnamn och beskrivningar så att jag fattar vad som väntar. Eller börja upprepa några favoriter kanske. Men just nu är det en del av spänningen att inte riktigt veta hur det blir.

Så var det det där med att lyssna inåt. Det där med att koppla bort allt runtomkring. Få ihop kropp och tanke. Cross-training-passet handlade underligt nog om det också (är det kanske det "cross" betyder i sammanhanget?). Mitt i någon form av duva (en halv sovande?) pratar YogaGlo-instruktören om förhållandet mellan kropp och själ. Om hur viktigt det är att lyssna ordentligt i ett förhållande. Så också i det mellan kropp och själ. "What is your left knee telling you?" frågar hon. Jag lyssnar. Jag hör bara diskmaskinen. Jag fnittrar lite åt mig själv. Jag inser att jag kan bli mycket bättre på att lyssna på kroppen. Och att jag kanske borde ta yogan på lite större allvar. "Focus on your inner self" fortsätter hon. Precis då kommer tonåringen in i köket, där jag har yogamattan utrullad framför brasan. Hon tar demonstrativt fram en påse chips drar fram en stol, slår sig ner och "njuter av underhållningen". Visst är hon rolig min tonåring? Not! Jag väser åt henne att dra. Försöker att dölja mitt fnitter. Försöker hitta tillbaka till yoga-stämningen. Den som redan var lite fnittrig.

Idrottande kvinna född på 60-talet

"Det är underligt, men det är i princip bara idrottande kvinnor födda på 60-talet som utreds för S hos oss här på nukleärmedicin" säger sköterskan.

Det kan man tolka på flera sätt...

Man (kvinnor) får S av att idrotta och det tar några år att bygga upp... Snart kommer 70-talisterna till kliniken i så fall

Eller... Man (kvinnor) födda på 60-talet var utsatta för något specifikt i miljön som var extra vanligt just då vi växte upp. Typ DDT. Eller jordgubbs-O'boy kanske. Slutsatsen skulle i så fall vara att det specifika miljötrycket tillsammans med hård träning ger S. (Intresserad och lite sorgsen läser jag att många av 9-11-brandmännen fått den mycket ovanliga sjukdomen S - inte så mycket jordgubbs-O'boy just där... Men miljöfaktorerna kan förstås vara flera)

Eller... S i hjärtat är vanligare än man tror (i alla fall hos kvinnor) och upptäcks lättare i de som tränar hårt för att de typ faller ihop under lopp. Som jag. De som inte tränar går omkring utan att veta och undgår förhoppningsvis att dö knall fall eftersom de inte pressar hjärtat. Eller inte. S är trots allt en orsak till plötslig hjärtdöd. Också utanför sportarenorna.

Eller... Slumpen. Bilden sköterskan ger stämmer inte särskilt väl med vetenskapsvärldens uppfattning nämligen. De flesta S-patienter är under 40. Alla 60-talister har hunnit fylla 40 och lite till. Och det finns inget om kopplingar till idrott. Men det är klart - sköterskan kan vara något nytt på spåren.

Eller...

Orsakssamband är kluriga grejer. Hur vet vi säkert att medelhavsdiet är nyttigt? Folk kommer visserligen undan vissa sjukdomar i de trakterna. Men hur vet vi att det beror på maten? Det kan vara genetiken. Eller soltimmarna. Eller den dagliga siestan. Man kan inte veta säkert. Och just därför ska man ta alla sådana samband, som lite då och då figurerar på löpsedlar, med en nypa salt. Vara lite skeptisk. Fundera minst en gång till över så kallade confounding factors.

*S=sarkoidos

Jag är hungrig!

Alltså. Det här med LCHF - det är inget för mig!

Visst, jag grejade att få ihop ett par måltider som jag tror är hyfsat godkända low-carb-high-fat, men nu är jag hungrig. Blott tre och en halv timme in i 18-timmarsfastan... Var inte själva grejen att man skulle hålla sig så mätt på proteiner och fett?

Kyckling från igår.

Säg omelett, eller cheeze...

Naturell yoghurt med valnötter och lite äpple (kanske för sött?) till frukost. En bit brie till mellanmål. Rester från gårdagens kyckling fajitas (utan tortilla) till lunch. En omelett fylld med chèvre till den mycket tidiga middagen. Och nu ett glas vatten... Kanske kan jag lyxa till det med en kopp te? Det är liiite synd om mig...

Påtvingad LCHF. Åsså lite fasta på det...

Jag anser att LCHF är ett enda stort experiment med hälsan som insats. Men en dag eller två är förstås inte farligt. Det är bara det att jag inte riktigt vet hur.

Hursomhelst. Instruktionen jag fått med kallelsen till PET-undersökningen - en plätt-lätt sex-timmars fasta, gällde tydligen inte mig.  Jag blev uppringd. Noggrant instruerad. När hjärtat ska avbildas behöver bakgrunden elimineras. Och bakgrunden tycks vara sockret i min kropp. "Fasta i 18 timmar och dessförinnan så lite kolhydrater du bara kan" säger sköterskan. "LCHF du vet". Nej jag vet inte. Inte säkert. Jag har aldrig ens funderat på att prova. Jag har heller aldrig kolhydrat-tömt för att sedan kolhydrat-ladda inför något lopp.

Men hyfsad koll på näringsinnehåll i olika matvaror har jag nog ändå. Tror jag. Jag får väl byta morgon-gröten mot naturell yoghurt. Jag tror jag har en bit chèvre i kylen - den kanske jag kan smula i en sallad? Eller i en omelett? Paprika har jag. Men paprika smakar ju rätt sött. Jag undrar jag...

Fotografera metabolism

"Det borde stå idiot på din tröja" utbrister grannen. Han som bor mellan mitt hus och Doktor I's. Jag springer på honom i Huddingehallen. Jag ler lite stelt. Själv bedömer jag risken som rätt liten. Men jag trotsar trots allt doktorns order. Och rent objektivt kan nog även jag tycka att det är lite idiotiskt.

Nu blir det hursomhelst ett par dagar helt utan träning. På onsdag morgon ska det sprutas radioaktivt socker i mina ådror och en PET-kamera (positronemissionstomografi - sug på det ordet) ska fotografera den metabola aktiviteten i mitt hjärta. Bedöma hur aktiv den inflammatoriska härden är egentligen. Jag får inte träna alls två dygn innan undersökningen. Jag antar att någon annan kroppsdel kan suga åt sig allt sockret då. Jag ska vara fastande. Men jag får röka. Hmm. Jag tror jag skippar det där med rökningen. Har inga planer på att börja.

Yoga-stream och jag

Jag läser i DV. "Därför tröttnar vi aldrig på yoga" är rubriken. Andra träningsformer kommer och går står det. Medan yogan tycks ha kommit till västvärlden för att stanna. (På andra ställen i världen har den ju funnits typ alltid).

Hmm. Själv tappade jag bort den där regelbundna yogan för ett par år sedan. I samma andetag som mitt jobbliv ändrades och jag inte längre hade tillgång till ett visst gym, en viss ledare och hennes måndagsklasser. Jag skulle vilja hitta yogan igen. Jag har gjort några försök.

Jag läser vidare i DV. Nu handlar det om en kvinna. I hennes vardag ingår yoga väldigt naturligt. Som komplement till annan träning och som avkoppling. Bland annat streamar hon klasser och yogar hemma. Hmm. Streama. Yoga-klasser hemma. Det kanske är grejen för mig! Eller? Man kan ju alltid prova...

Jag googlar "yoga+stream". Det finns mycket. För mycket för att jag ska kunna göra ett välgrundat val innan jag tappar tålamodet. Så jag blundar och klickar på något bara. Jag hamnar på YogaGlo. En amerikansk site med massor av yogapass i olika stilar, längd och svårighetsgrader och med olika syften. Femton dagars "free trial". Jag klickar och fyller i. Jag väljer "athletic" som mitt huvudsakliga syfte och YogaGlo gör automatiskt ett förslag till schema till mig. Några minuter bara och jag är igång.

Tre klasser på tre dagar. Tre klasser med väldigt olika karaktär, men allihop bra. Det känns som jag är fast. Jag hoppas att jag är fast.