Muskler som ska ta lite stryk

Jag minns dagarna efter min första mara. Jag hade så ont. Jag kunde knappt gå. Jag kunde knappt sova. Och det ondaste onda var låren. Då läste jag någonstans att den som springer rätt ska känna av vaderna mest. Hrmf. Lite förnärmad blev jag allt.

Sedan dess har min löpning utvecklats. Och de senaste marorna har jag inte alls haft så där jätteont. För jag har varit bättre tränad.

Nu är jag inte tränad alls. Jag börjar mycket försiktigt.

Tänk att tio minuter löpning kan ge mig ont i vaderna. Inte så att jag inte kan sova, men kännbart. Tänk att jag tycker att det är så skönt. Jag njuter av träningsvärk.

Hur börjar man?

Vänner som visat något slags intresse för löpning men som inte riktigt kommer till skott brukar jag ge jogga-gå-rådet. Börja med att blanda löpning och gång. Så att det inte blir avskräckande jobbigt. Så att man kommer någonstans på den ork man har och så att det känns som ett helt träningspass trots att själva löpningen är ganska kort. Men framför allt så att muskler och leder vänjs gradvis.

Jag skickar ett sms till Ingmarie. Tre ord. JAG FÅR SPRINGA! Hon blir genast tränare Nilsson igen och svarar med vändande post: "spring en min, gå en minut - upprepa 10 gånger. ABSOLUT INTE MER". Det låter mesigt. Men jag förstår att det är helt rätt. "Fortsätt så varannan dag i en vecka (kanske med gradvis ökning upp till femton repetitioner) och öka sedan till två minuter löpning".

Så börjar man. Om man är nybörjare. Eller om man varit borta från allt vad löpning (och annan konditionsträning) heter i tretton (13!) månader.

80%

Yipee! Jag har fått en pulsgräns. Jag FÅR springa, bara jag håller mig under 80% av max. Jag är jublande glad tills jag inser att 80% av max är en för mig ganska låg puls... Lägre än jag brukade snitta på luuugna långpass när det begav sig. Kanske är det nyttigt. Att lära sig lufsa. Hursomhelst. YIPEEE!

Trådar av gluten

"Glöm allt du har lärt dig om bakning" står det i bokens inledning. Gluten gör långa trådar i degen. Dessa långa trådar gör att luft kan fångas in och brödet jäser. Att baka glutenfritt är något helt annat.

Jag ger mig på baguette-receptet. Bovetemjöl, majsmjöl, rismjöl och fiberhusk. Fiberhusk ska vara extra viktigt står det. Det ska ge någon slags gel. För att kompensera lite för bristen på glutentrådar. Och så pofiber. Av potatis. Det ska binda vätska och göra brödet saftigt.

Min laktosintoleranta dotter är hemma från Australien. På blixtvisit. Tunn som en glutentråd. Det har visat sig att hon inte heller tål gluten och hon har, på sin skrala back-packer-kassa och som dubbel-intolerant, lite svårt att hitta bra och god mat. Min matningsinstinkt väcks till liv. Därav bagutte-baket.

Det blir halvbra. Att kalla brödet för baguette är inte rimligt. Ytan är inte särskilt knaprig och inkromet har små små luftbubblor istället för stora. Men det går att äta.

Gluten finns på många fler ställen än jag trodde. Gluten gömmer sig där man inte tycker att det borde finnas. Inte lätt. Inte alls lätt. Jag funderar på om jag ska ta en glutenfri månad bara för att känna hur det känns och för att lära mig. Men jag väntar lite. Jag har en Frankrike-resa i min sommarplan och då vill jag äta baguetter. Riktiga baguetter. Med knaprig yta och luftigt inkrom. Fullproppade med gluten.

Mitt tragiska blogg-jag

Vem känner mig egentligen? Den jag egentligen är. Lager på lager av skydd och fasad. Några få kommer in under huden. Ytterligare några vet det mesta om mina baksidor och framsidor. Andra hålls på lite avstånd med ett pansar av image och roller.

Trots att jag är hyfsat ärlig och ganska öppen i min blogg så är bilden jag ger bara en bråkdel av helheten. Och så är det nog för nästan alla bloggare - bloggare jag tycker att jag har lärt känna men som jag självklart inser att jag bara ser en liten skymt av. Den lilla bråkdel de själva väljer att visa mig och andra läsare. Bloggsfären är ändå en hyfsat ytlig umgängesplats.

Så varför funderar jag över detta just nu? Jo jag fick en kommentar. Mitt liv uppfattades som tragiskt av en av mina läsare. Först blev jag ledsen. Sedan funderade jag ett varv. Och ett varv till. Och nu är jag tacksam för kommentaren - saker som får mig att fundera är alltid välkomna.

Själva tragiken (enligt kommentaren) låg i min (uppfattade) fixering vid löpning nu när jag inte får. Hoppsan. Är det den bilden jag förmedlar? Och hur blev bilden sådan? För själv känner jag inte igen mig.

Jag har hållit liv i en löparblogg utan att springa särskilt många steg det senaste året och det var kanske lite korkat. Visst har jag längtat (och längtar fortfarande) efter löpning. Visst har jag kopplat en del inlägg till löpning - ibland ganska långsökta kopplingar. Men jag känner mig faktiskt inte fixerad. Inte det minsta. Om läkarkåren råder mig att aldrig någonsin springa ett steg till så är det så det är. Och mitt liv kommer inte att vara det minsta tragiskt på grund av en sådan sak. 

Blir det så så tänker jag blogga om trädgård istället. Fast jag är ju inte så bra på trädgård... Matlagning kanske?

Omedelbar återkoppling

Jag skypar. När jag stänger ner så ombeds jag omedelbums klicka i hur jag upplevde kvaliteten. Jag antar att Skype använder informationen. Och jag tycker det är smart att fråga användare efter intryck. Man får känslan av ett företag med ständig vilja att förbättra.

Jag cyklar. På en testcykel. Två läkare granskar mitt EKG on-line. De har först väldigt noga förklarat att vi ska ta det försiktigt. Att jag nog inte kommer att få göra något max-test. Att de nog inte vill ta risken. Inte idag. Jag trampar på. Läkarna pekar och diskuterar. Jag tjuvlyssnar. För att få lite omedelbar återkoppling. Stämningen lättar gradvis. Jag trampar tyngre och tyngre. Till sist är jag uppe i 192 i puls. Min maxpuls...

Jag ligger på en brits och varvar ner. Blöter ner papplakanet med svett - under EKG-övervakning. Den ena läkaren kommer in. Han förklarar att han ska svara till "min" läkare. Jag får inte veta så mycket mer nu. Mer än att jag tydligen lyckats trampa runt en betydligt tyngre belastning än vad en person av min storlek och i min ålder (hmf - gammal jag?) brukar klara (all kondition har inte runnit av mig under året). Och att det blev en max-belastning ändå.

Omedelbar återkoppling: Jag tror det gick riktigt bra. Det kändes så. And I´m happy!

Gärdet

Lördagspromenad på Djurgården. Jag tråkar ut mitt sällskap med tjat om maratonbanan och hur det känns att springa över kanalen och lämna det lite trista, publiktomma, Gärdet. Ett gärde som dessutom innehåller - tycker jag, de mentalt jobbigaste maraton-kilometrarna. Ett slags ingenmansland. Halvvägs passerat, men långt kvar. Tröttheten börjar kanske komma. Kanske någon liten krämpa.

Söndag. Nytt promenadsällskap. Denna gång går vi maratonbanan baklänges - längs Strandvägen. Denna gång på väg till Gärdet. För något helt annat än enformigt nötande. Kent-fest.

Senast vi såg Kent var på Långholmen för två-tre år sedan. Då var de sena upp på scen och ljudet var kasst. Denna gång tickade en klocka projicerad på scenen. Nedräkning. En konsert som startar på sekunden. Ovanligt. Ovanligt bra ljud också. Fantastisk spelning. Att jag inte såg så mycket var väl förväntat - det gör man inte om man mäter 158 cm i strumplästen och är klok nog att välja bekväma, platta skor. 

Gärdet behöver inte alls vara trist. Gärdet kan vara allt annat än enformigt. Och Stockholm är fantastiskt. Tänk att det finns ett Gärde mitt inne i stan. Och en nästan orörd grön Ö som Djurgården.

Någonstans måste man ju ändå tro

Någonstans måste man ju ändå tro. På onsdag är det dags för arbetsEKG. Eller kanske "träningsEKG" för min del. För att undersöka om och hur mycket jag vågar träna.

Någonstans måste man ju ändå tro. Jag köper årskort på träningshallen.

När solen strålar...

...är det svårt att jobba hemifrån. Ut vill jag så gärna. Till min soliga altan. Min dator är bärbar, men datorskärmar och strålande sol är inte riktigt förenligt. Jag sätter mig under parasollet. Det fungerar.

När solen strålar så där härligt varmt är det svårt att gå in och träna. Men det gör jag hursomhelst. Går in alltså. När jag kommer ut igen är himlen täckt av moln. Bra så. Då jobbar jag nog lite bättre.

Sju år i taget

Dr L lägger en liten grunka över min ICD. Pace-ar. 90 bpm. Mäter något. Motstånd kanske. Elektroderna sitter utmärkt tycker han. Och jag har inte varit i närheten av att få en stöt vad han kan se. Inte under body pump. Inte under de senaste dagarnas raska skogspromenader - med 77-årig mor i utmärkt fysisk form som pådrivare.

Fortsätter det så här är prognosen att batteriet håller i sju år enligt Dr L. Batteribyte innebär ny operation. Hela dosan byts och bara elektroderna får sitta där de sitter. Sju år låter ganska länge. Sju år är ovanligt länge försäkrar Dr L. Å andra sidan... När jag är lika gammal som min mor är nu ska jag - med den takten, ha bytt fyra gånger.

Värmeotålig

På många sätt är vi lika, min far och jag. Eller jag är lik min far som han var. Min far var känslig för värme. Mer och mer ju äldre han blev. Jag är känslig för värme. Mer och mer.

Livet går vidare. Livet ska gå vidare. Livet måste gå vidare.

Jag kör body pump. Min hall har inte den allra bästa ventilationen. Svetten lackar och jag tänker på min värmekänslige pappa. Han kunde bli lite otålig av värme. Det kan jag också. Men inte när jag kör pump. För pump gör mig lycklig. Att bli trött i musklerna är så skönt. Att känna sig stark. Jag har ganska starka muskler träningsbrist och kortison till trots. Min far hade starka muskler. Innan sjukdomen.

Han

Han som lärde mig att åka skridskor när jag nyss lärt mig gå. Han finns inte mer. Han som smittade mig med sin kärlek till skogen. Han som peppade mitt tonåriga jag att fylla i blanketter själv och ha kontakt med myndigheter. För att jag skulle bli självständig. Han som älskade att prata politik. Med alla. Han finns inte mer.

Han finns inte mer på jorden. Men för mig finns han alltid. I mina minnen och i den jag är. Min älskade pappa.