Grymt hungrig kan jag bli. Så där så att det vrålar i magen. Så där så att jag plockar i mig det som råkar komma i min väg och inte slutar förrän det är för mycket. Slukarläge.
Ofta är jag vrålhungrig när jag kliver innanför dörren. Efter lång dag kommer slukarläge. Jag vräker i mig och blir proppmätt just innan middagen står på bordet. Not smart. Not smart at all. Lite har jag lärt mig. Här och där i mina väskor brukar det finnas påsar med nötter. Och kanske någon frukt.
Hungerkänslig har jag alltid varit. Men ännu mer extrem är hungern med kroppen fullproppad med kortison. Det är bara att leva med. Komma ihåg sina strategier och hitta nya.
Dotter nyss hemkommen från en sommar i London messar. Hon erbjuder sig att laga middag (många kors i taket). Jag tänker att då kan jag springa medan hon fixar. Perfect! På väg hem börjar jag tvivla. Inte på dotterns mat, men på den där planen att springa före maten. Hungern är extrem. Väskan är ny och i den hittar jag förstås inga kvarglömda strategiska nötter.
Medan jag går uppför sista backen mot mitt hus hallucinerar jag om mackor med ost. Kroppen känns som om den inte orkar springa ens en meter. De ynka 30 minuter löpning som är min nivå (och plan) just nu känns oöverstigliga.
Väl innanför dörren bestämmer jag mig för motstånd. Motstånd mot slukarläget. Inga mackor. En nektarin får det bli. Lite blodsockerhöjning. Ett försök till löpning får det också bli. Man kan ju alltid bryta ihop och gå hem om det inte går.
Men det går. Jag kan springa på en nektarin. Och maten min dotter lagar och som är klar lagom till jag är tillbaka, smakar förstås alldeles underbart.
Ofta är jag vrålhungrig när jag kliver innanför dörren. Efter lång dag kommer slukarläge. Jag vräker i mig och blir proppmätt just innan middagen står på bordet. Not smart. Not smart at all. Lite har jag lärt mig. Här och där i mina väskor brukar det finnas påsar med nötter. Och kanske någon frukt.
Hungerkänslig har jag alltid varit. Men ännu mer extrem är hungern med kroppen fullproppad med kortison. Det är bara att leva med. Komma ihåg sina strategier och hitta nya.
Dotter nyss hemkommen från en sommar i London messar. Hon erbjuder sig att laga middag (många kors i taket). Jag tänker att då kan jag springa medan hon fixar. Perfect! På väg hem börjar jag tvivla. Inte på dotterns mat, men på den där planen att springa före maten. Hungern är extrem. Väskan är ny och i den hittar jag förstås inga kvarglömda strategiska nötter.
Medan jag går uppför sista backen mot mitt hus hallucinerar jag om mackor med ost. Kroppen känns som om den inte orkar springa ens en meter. De ynka 30 minuter löpning som är min nivå (och plan) just nu känns oöverstigliga.
Väl innanför dörren bestämmer jag mig för motstånd. Motstånd mot slukarläget. Inga mackor. En nektarin får det bli. Lite blodsockerhöjning. Ett försök till löpning får det också bli. Man kan ju alltid bryta ihop och gå hem om det inte går.
Men det går. Jag kan springa på en nektarin. Och maten min dotter lagar och som är klar lagom till jag är tillbaka, smakar förstås alldeles underbart.
Ja fy för Sören att vara sådär hungrig så att man tappar allt annat fokus. Vet precis hur det känns. Inte kul någonstans.
SvaraRaderaErik, jasså, du också. Lite avundsjuk är jag på folk som inte tycks känna av hunger.
SvaraRaderaNu blev jag också sugen på mackor med ost. Och nektarin...
SvaraRaderaDe är knepiga de där slukarlägena. Att inte känna av hunger dock - det låter lite tråkigt tycker jag.
Så där kan jag också bli. Det värsta var när jag var på triathlon-läger i påskas - jag åt som en flodhäst. Var tvungen att ha choklad bredvid sängen för att äta innan frukosten och hade ett rullande schema under dagen som gick ut på att jag sov, åt, tränade,åt,sov,åt,tränade, åt igen, sov igen och så kanske tränade lite till.
SvaraRaderaStarkt!!!!
SvaraRaderaFast att aldrig vara hungrig kan inte heller vara roligt....
SvaraRaderaSnorkkis, själv är jag lite avundsjuk på min kollega som aldrig verkar känna hunger. Han har däremot god aptit när han väl får mat :-) Aptit och hunger ser jag inte som samma sak.
SvaraRaderaKari, när man tränar hårt är det kanske bra om kroppen säger till att den behöver näring. Men det är klart - att ha något bredvid sängen kan ju vara lite krångligt när man inte är hemma :-)
Ingmarie, :-) var lite nöjd med att jag motbevisade mig själv faktiskt.