Tio över nio. Jag tittar ut. Det blåser rejält. Men framför allt är det mörkt. Jag tvekar. Springa? Jag läser galningen och ultra-hjälten Mias berättelse om sin andra Trans Scania-natt. Det ger lite perspektiv. Jag ska bara springa 25 minuter. För så är planen. Och så gör jag.
Jag drar på mig samma halvlånga tights som jag körde spinning och CXworx i häromdagen. De är in alltför svettiga och utomhus gör det ju inte så mycket om det luktar lite tänker jag. Spara tvätt. Spara miljön. Efter någon minut inser jag att jag aldrig sprungit i dessa tights (ett av sommarens outlet-fynd). De sitter väldigt bra i gym-salen. Men de sitter INTE uppe när jag springer. Brallorna kasar gradvis ner. Jag drar upp. Brallorna kasar ner. Jag drar upp. Jag svär lite. Jag testar att stoppa tröjan innanför. Det blir lite bättre men inte helt bra. Brallorna kasar, men stannar på halva rumpan. Grenen hamnar en bit ner på låret. Jag ger upp. Resten av passet får de sitta så. Jag är SÅ tacksam för mörkret och för att jag möter så få.
Exakt det problemet hade jag på en swim-run tävling somras. Det blir ju inte bättre när tightsen är blöta heller. Till råga på allt hade jag valt vita trosor under de svarta tightsen (och sprang med en svart sport-bh och ingen tröja) och de syns ju rejält på alla bilder som tagits kan jag säga!
SvaraRaderaBetydligt värre att tappa byxorna i dagsljus under tävling :-)
SvaraRadera