Insikt vid midnatt

Midnattsloppet är en tradition. Elva gånger har jag sprungit. Men inte förra året. Och inte i år. Traditionen fortsätter ändå. Traditionen med uppladdning (lättare mat) hemma på vår altan med och för några Uppsala-vänner. I år sitter tio löpare i rosa tröjor runt vårt bord. Och så jag, P och C i vanliga kläder. Ingen midnattslöpare i min familj i år heller.

Det är härligt att känna av "inför lopp"-känslan ändå! Några debuterar och undrar om praktiska saker. Några är Midnattslopps-rävar - lite lagom nervösa inför årets stora mål. Hur långt ska formen räcka?

Väl inne på Söder tycker jag det känns som loppet svällt ut lite väl mycket. Midnattsloppsarrangörerna har löst det ökade intresset med att sprida ut starten över en längre tid. Något annat hade nog inte fungerat. Samtidigt känns det inte riktigt som samma grej. Men vad vet jag egentligen. Jag har visserligen inte sprungit varje år, ändå är det nog första gången jag upplever loppet från sidan. ("Mina" löpare tycker att arrangemanget ändå funkar. Mycket folk men helt och hållet springbart hela vägen.)

Hur "uppsvällt" det numera än är så känner jag en stark längtan att springa Midnattsloppet igen. Samtidigt, när jag går där längs banan och ser alla snabba löpare, inser jag att det finns andra anledningar än "lopp-svullnad" till att det aldrig mer blir som förr. För sannolikt kommer jag aldrig mer att tillåtas/våga pressa mig på det sätt som jag gjort i några av mina Midnattslopp (inte alla - det senaste jag sprang hade jag en långvarigt fotkrångel just bakom mig). Insikten gör mig lite sorgsen.