I helgen hjälpte jag min mamma att flytta från huset hon bott i i femtio år och tre månader. Pappa bodde där med mamma nästan hela tiden. Nu finns han i våra tankar, men inte i något hus.
I helgen ryckte jag till lite då och då. Varje gång min mamma utbrast: "Titta vad jag har hittat..." Min mamma hittade massor av saker. Varje gång bävade jag för att det hon hittat skulle visa sig vara min dagbok. Jag har nog bara skrivit en riktig dagbok - när jag var 16-17 år. Jag minns en hel del som står i den. Jag vill absolut inte att mamma ska läsa. Jag vill inte att någon ska läsa. Trots att många år har gått. Det är min hemliga och aningen pinsamma dagbok.
Dagböcker speglar stunden som den upplevs när den upplevs. Skrivet i efterskott blir det självbiografi istället. Så tänker jag.
Träningsdagböcker ska också spegla stunden. I alla fall de delar som rör hur träningen kändes. På ett annat sätt är de mer som statistik. Hur långt. Hur länge. Hur hårt. De delarna kan väl hjälpligt återskapas i efterskott. Återskapande har jag ägnat en stund åt i kväll. Att komma ikapp i träningsdagboken. Så att statistiken blir rätt. Med hjälp av Garmin och kalender går det hyfsat lätt. Känslan är aningen svårare att minnas. Trots att dagboks-luckan bara var någon dryg vecka lång.
Ska man skriva dagbok ska man göra det i stunden. Ska man skriva träningsdagbok gör man det bäst med passen i färskt minne. Om inte annat för att det är ganska tradigt att fylla i luckor.
Jag hittade min dagbok från när jag var 12-13 år för ett ca 10 år sedan. Tyckte det var jättejobbigt att läsa. Många av mina tankar var så pinsamma att jag liksom bara slängde den. Och som jag ångrar mig...
SvaraRaderaTräningsdagböckerna finns kvar dock. De finns inte lika konstiga tankar i dem :)
Jag har ingen aning om var min dagbok är och det känns lite jobbigt. Den kan vara någonstans hemma hos mig också - tänk om döttrarna hittar den. Huah! Träningsdagböcker är det nog däremot ingen i min familj som skulle känna sig det minsta nyfiken på ;-)
SvaraRadera