I huvudet på K177

Lördag morgon. Jag är nervös. Mer nervös än jag brukar. I mitt huvud har maraton pågått i flera dagar. Jag bestämmer mig för att släppa pressen och strunta i vad det blir för tid. Gå ut och göra mitt lopp - det får sluta var det vill.

Att det ska sluta med en tid under 3.30 - det tror jag inte riktigt på och har inte trott på de senaste månaderna. Jag bestämmer mig för att mitt första mål är att ta mig i mål. Men bara om kroppen håller. Hälsenan ororar. "Är jag dum som ger mig på en mara med ömmande hälsena?" tänker jag. Samtidigt har det inte blivit värre av långpass. Inte bättre heller. Jag ger mig själv ett löfte att inte plåga ihjäl mig om kroppen säger ifrån. Målet är att ta sig i mål, men inte till vilket pris som helst. Jag har redan bevisat att jag kan springa maratondistansen. Tre gånger om.

Mitt andra mål är att slå personligt rekord och gå under 3.40. Det känns rimligt. Jag känner att besvikelsen skulle vara stor om jag inte grejar det. Förutsatt att kroppen håller.

Mitt ultimata mål är att ta mig under 3.30. Men jag bestämmer mig för att inte bli besviken om det inte går. Det känns lite för tufft. Och mål ska vara rimliga.

Träffar Ingmarie på Östermalms IP. Hon har förstånd att ligga lågt. Hon har fattat att jag inte behöver pressen. Hon är så klok.

Träffar några andra bloggare också. Den fantastiske Daniel. Staffan den snabbfotade. Självaste Snorkfröken (ombytt), och den alltid så strålande och positiva MarathonMia. Tänk om jag kunde vara lika cool mentalt som hon...

Ut i startfållan. Där händer något. "Jag ska under 3.30. Jag ska f-n i mig under 3.30" börjar det låta i mitt huvud. Jag har aldrig varit i så här bra löp-form. Vädret är bra. Nu j-vlar. Ursäkta språket, men det är så det låter i tant-huvudet.

Startskottet går. Första kilometrarna går fort. Jag övertalar mig själv att inte rusa. Hittar ett tempo som känns mitt emellan bekvämt och lätt ansträngande och inser att det tempot ligger straxt under 5 min/km. Perfekt! Kanske jag fixar 3.30 i alla fall?

Passerar halvmaran på 1.43.06. Jag har nästan två minuters marginal till en sluttid på 3.30. Då börjar tankarna snurra - "jag får inte tappa nu". Bestämmer mig för att släppa den negativa stressen, slappna av och bara springa på. Se hur långt det håller.

Passerar 30 kilometer. Inser att jag har tagit 1½ minut till jämfört med 5-minuterstempo. Några lyckotårar kommer. Jag inser att jag faktiskt kan greja 3.30. En sekund eller två överlägger jag med mig själv om jag kanske kan ta 3.25... Men nej, jag vill inte riskera att gå in i väggen (jag vet hur det känns nämligen).

Sista halvmilen är låren tunga och hälsena rejält öm. Men med vittring på Stadion lyckas jag hålla tempo. Vid 41 kilometer står Ingmarie och skriker. Jag skriker tillbaka. Ingmaries Anders fotograferar mina skrik.

Spurt in på Stadion. Andra halvmaran på 1.43.44. Jag är så nöjd! Jag gråter. Jag kramar Ingmarie med min svettiga, sportdrycksklibbiga (jo, det händer att jag spiller) och mycket trötta kropp.

Mentalt var loppet aldrig så där tufft som en mara kan vara. Jag vet att det hade varit helt annorlunda om jag hade börjat tappa tid eller fått ont.