En blogg om löpträning och allt annat som intresserar mig. Böcker, film, ledarskap, medicinsk forskning, mat, resor - you name it!
torsdag 18 augusti 2011
Conversations with my running self
Jag tänker så bra när jag springer. Brutalare och renare liksom. På väg hem från jobbet - springandes, dikterar jag mitt uppsägningsbrev, funderar över "sanningar" jag ska säga till chefen när jag överlämnar det och fantiserar över reaktioner. Väl hemma känns det inte lika aktuellt längre. Ilskan har liksom runnit av mig längs en tretton kilometer lång löpväg. Tur att jag har löpningen. Och ett jobb.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Hej Annelie!
Jag fungerar lika dant. Brukar tänka att om jag retar mig på på något ska jag ut och springa först :-).
MVH
Visst är det så! Jag har kommit fram till mycket bra under mina springturer genom åren! (nu låter det som att jag är minst hundra år.. :)
På pricken!
Löpningen är en fantastisk ventil för frustrationer och ilska. Rullskidor däremot funkar inte alls. Alldeles för mycket skidor och stavar att synkronisera, så man kommer hem ännu argare än man var på väg ut. Heja löpning!
Du är rätt på det Anneli. Det är inte bara en gång som löpning, eller tennis, har räddat mig från att ta drastiska beslut. Ha en fin helg!
Löpning är egen-terapi och jag tycker också att är jag på dåligt humor så går man ut och springer och funderar på varför man är på dåligt humor. I princip alltid kommer med hem med bättre humör.
Haha, ja ibland är det tur att löpningen finns, annars hade man nog både bytt jobb, sambo och familj lite för många gånger. :D
Lennart, min familj säger iblad åt mig att gå ut och springa när jag är sur och tvär. Det är inte bara jag som insett nyttan.
Andréa, riktigt lika lastgammal som jag är du ju inte ;-)
Bureborn, tack för varningen - jag ska undvika rullskidor. Behöver inte mer ilska i mitt liv.
Erik, egentligen skulle jag vilja "snyta mig i chefens gardin" även efter passet, men jag inser att den positiva känslan som jag tor det skulle ge nog blir kortvarig.
Dunecor, visst är det så! Just i detta fall var det inget mysterium varför jag var på dåligt humör (eller till och med desperat) men ibland vet man inte riktigt. Också då funkar löpningen.
Madde, jag har visserligen bytt jobb i affekt en gång - efter det att jag hittade löpningen. Men familjen är kvar.
Skicka en kommentar