Frukost i morgonsol i en lummig trädgård. Det smakar väldigt bra.Mina första 19 år bodde jag här. I den lilla sörmländska byn. Löpning var då, för länge sedan, barmarksträning inför bandy-säsongen och inte något att direkt njuta av. Att skogsvägarna var något särskilt bra att sätta löpsteg på tyckte jag nog inte. Annat är det nu. Många år senare.
Jag föreslår att vi ska plocka lite blåbär. "Vicken lantis du är" utbrister tonårsdotter. Ja. Jag är en lantis. Inget fel på det.
4 kommentarer:
Det är ju skitmysigt att vara på landet och lantis. Jag förstår inte varför vi alla bor i hus på landet när man kommer dit. Storstan och stressen är ju egentligen skit för själen.
Ååå blåbär!! Det bästa som finns. Jag hade gladeligen varit hur mycket lantis som helst för att få fylla förråden med blåbär! När man, som jag, är lantis i Skåne får man ju inga blåbär, så det är typiskt olönt ju!
Tänk vad underligt det är, att man plötsligt blir vuxen och börjar gilla både löpning och blåbärsplock:) Minns att jag nästan avskydde löp-passen med basketlaget i tonåren. Och nu skulle jag ge mitt lillfinger (nja, nästan iaf) för att få springa!
Anna, stress är skit för själen. Ändå trivs jag bättre i ett lite högre tempo. Bara jag får vila ibland.
Anna, istället får du underbar bokskog att springa i.
Lisa, visst är det underligt det där med löpningen som ett "måste" när det kombineras med andra idrotter. Tror ledarna skulle kunna göra lite där. Inte visa sin egen inställning lika tydligt kanske. Min fotbollsspelande dotter tänker så just nu - måste springa. Och hennes ledare framställer det just så - ett nödvändigt ont.
Skicka en kommentar