Jag ger mig ut på långpass. Trettio kilometer är det tänkt. Benen vill inte. Redan från första stegen känns både lår och vader som om de hade en mara i sig. Lite samma känsla som uppför Västerbron på andra varvet - ömma, stumma, nästan-krampiga muskler. Hur kommer det sig? Jag har ju förkylningsvilat en hel vecka. Det borde ju spritta i påkarna.
Min planerade bansträckning är två likadana mil-varv i Flottsbro-trakten. Och så dit och hem. Vid varvningen dividerar jag med mig själv. Ska jag springa hem och landa på knappa 20? Trettio känns ganska omöjligt, särskilt som varvet innehåller en hel del höjdmeter. Kompromiss får det bli. Seg-benen tvingas ut på ett kortare varv och hela passet landar på 25 kilometer.
Jag felsöker medan jag springer. Jag misstänker lördagskvällens cykelfest. Ett intrikat system av förrätt, varmrätt och efterrätt i olika hem med olika gäst-konstellationer. Cykel som transportmedel kors och tvärs mellan platserna. Kan det vara cyklingen som sitter i benen? Tveksamt. Det kan inte ha blivit mer än åtta-nio kilometer. Sista anhalten är gemensam fest med dans och bar. Är det kanske dansen som gjort benen stumma? Troligen inte. Mest sannolikt speglar nog seg-benen att det blev lite för mycket dricka. Och lite för lite sömn.
3 kommentarer:
Utan tvekan det sista!
Jag gissar på att det var något dåligt i efterrätten...;)
Ingmarie, sömnen? Inte alkoholen?
Madde, så var det nog... Något benmuskeldödande.
Skicka en kommentar