Just nu är löpningen allt annat än lustfylld. Jag har ångest inför ett lätt trettiominuterspass. Det är inte själva löpningen jag är rädd för. Eller ens prestationen - jag vet att min löparkondition inte är på topp. Det jag är rädd för är att bli besviken på min hålfot. Men man måste ju våga prova som min tränare skrev i gårdagens pep-mail. Så jag går väl ut då.
Efteråt: jag kyler ner foten så som Ingmarie rekommenderat. Och det känns faktiskt ganska bra. Nu kanske. Kanske kan jag springa igen. Och kanske slipper ni fler bilder av min fot.
6 kommentarer:
Usch, jag vet verkligen vad du menar. Var länge hemskt nervös för hur ont knäet skulle göra. Nu har det gått över, nervositeten iaf. Ontet är kvar men det vet jag ju nu att det inte är så farligt. :)
Håller alla tummar som finns! Och jag känner också igen den där nervösa känslan för om/när det ska börja göra ont. Usch.
Stackars fossingen är ju alldeles blå. Och känner igen den där känslan. Samtidigt som man är spänd att testa och hoppas att allt ska kännas bättre är man rädd att igen inse att nä, inte ännu heller.
Du har ju i alla fall snygga fötter... :-)
Nu har jag iofs ingenting emot bilder på din fot. Men om antalet bilder på fossingen är direkt kopplad till ontet i hålfoten hoppas jag att vi snart sett den för sista gången. :-)
Känner igen den där ångesten från min egen skadeperiod. Varje pass innebar en nervös analys: Hur känns det nu då? Vågar jag öka nästa gång? Är det värt risken?
madde, i mitt fall finns risken för att det blir kroniskt - annars brukar jag inte vara så här mesig. Sprang en hel säsong med hälseneproblem.
Andréa, tack för tum-hållandet! Vilken butik jobbar du i förresten?
Snorkkis, ja den blev lite kall. men det var skönt.
Ingmarie, ja jämfört med dina så. Du är fin hela du utom just dina fötter - de ser så onda ut.
Bureborn, precis så är det. Kylningen hjälpte. men en liten ömhet dök upp ändå. Jag har bestämt mig för att vänta till ömheten är borta mellan varje löpförsök. Tar ett par dagar just nu
Skicka en kommentar