Jag tycker att jag tränat på bra i alternativa former. Spinning. Vattenlöpning. Crosstrainer. (Nåja, ganska lite av det senare.) Ändå flåsar jag som en blåsbälg i hastigheter som innan skadan var andningsbekväma. Löparkonditionen tycks vara borta. "Bäst före" datum passerat för länge sedan.
I planen för den långsamma stegringen hade jag idag kommit till två gånger tio minuter. Skrattretande lite egentligen.
Min plantarfaschia gör sig lite påmind i början av varje pass. Jag tänker att asfalt nog är lite hårt och svänger in i skogen. Där möts jag av lera, stockar och stenar. Betydligt mjukare, men ganska ansträngande för fötterna. Det var nog inget bra val. Nu sitter jag här med lätt öm hålfot och tänker att nästa pass - 30 minuter på raken, får bli på jämnt underlag.
5 kommentarer:
Löparautopiloten är snart vaken igen. Värre med ömheten...
Men det hinner väl gå över helt mellan varje pass? Om DU inte har nån löpkondis kvar vill jag inte ens börja tänka på hur det kommer att vara för mig...
Måste säga att jag tycker tvärt om, trots att jag varit borta från löpningen säkert 1år så ligger det kvar där tack vare simning och vattenlöpning
Den ligger bara och lurar lite, löparkondisen. Strax bortom rehabhörnet. Jag upplevde samma sak när jag en minut i taget tassade mig tillbaka från hälseneproblemen. Tjugo minuters löpning kändes flåsigt, men så plötsligt vände et på en femöring.
Precis som Ingmarie är jag mer oroad över ömheten.
Ingmarie, ömhet som varken blir bättre eller sämre verkar det som.
Lisa, inte riktigt. Kanske borde jag vila lite mer :-) Nu har jag sprungit varje dag. Om än mini-pass
Dennis, det är klart, allt är inte förlorat. Kanske har jag bara glömt hur det känns att andas när man springer. Spinning och vattenlöpning ger inte långvarigt flås på det sättet. Spinning mer etappvis liksom.
Bureborn, underligt nog har du rätt. Mindre flåsigt idag när jag sprang 30 minuter på raken.
Skicka en kommentar