Mina intervaller är inte mycket att skriva löparblogg om. Tjugo stycken försiktiga en-minuters - utan att trycka på och varvade med gång. Det känns lite i hålfoten nu efteråt. Men känslan av skogsväg under fötterna och vårsol på nosen - den var underbar.
I bilder:
Snö varvad med lätt lerig barmark. Helt OK underlag när man ändå inte kan ta i.
Myror som åskådare. Fast de tittade inte så noga på mig tror jag. De myllrade mest omkring.
I skogen har några jägare för ganska många år sedan lämnat sin rastplats efter sig. Inte så snyggt gjort tycker jag, men stubb-gubben och hans kafferep-kompisar ser nöjda ut.
3 kommentarer:
Hoppas det går bra den hör gången:) Roligt med stubb-gubbarna...
Men jo, det är de ju visst det! Alla framsteg är värda att dokumentera! :)
Lisa, lika-samma. Går bra att springa. Känns efteråt. Men inte ont-ont. Försiktigheten kommer sig bara av att jag vet att platarproblem kan blir kroniska. Det lilla onda är rätt mesigt...
Fitnesscoachen, inget framsteg egentligen. Jag var uppe i 36-minuter obruten löpning för någon vecka sedan. Men det gjorde lite ondare för varje gång. Så jag vilade igen. Och nu är jag tillbaka på tillvänjningsintervaller. Som framkallar ömhet. Rätt trött på skiten faktiskt.
Skicka en kommentar