Innebörden av testpass är nog egentligen något helt annat än det jag ägnade mig åt idag. Jag är trött. Jag är omotiverad. Det går trögt. Igår, när jag gick ut med mitt flottiga hår för ett lugnt distanspass, började jag nästan gråta. Gråta för att allt bara kändes så segt. Ben som inte vill springa. Tungt. Långsamt. Trist. Så har det varit lite av och till ett tag nu. Allra särskilt kvalitetspassen går dåligt. Och ett sådant var det på schemat idag. Egentligen. Men jag bestämde mig för att det får bli en annan dag. Idag ville jag inte. Lite rädd för att det skulle kännas lika segt idag igen.
Så istället för tusingar bestämmer jag mig för ett testpass. Testa känslan i att bara springa. Utan klocka, med fågelkvitter i öronen och solnedgång i ögonen. Benen ville igen. Där och då ångrade jag lite att jag inte hade klockan så att jag kunde köra de där tusingarna. Men bara lite.
Så istället för tusingar bestämmer jag mig för ett testpass. Testa känslan i att bara springa. Utan klocka, med fågelkvitter i öronen och solnedgång i ögonen. Benen ville igen. Där och då ångrade jag lite att jag inte hade klockan så att jag kunde köra de där tusingarna. Men bara lite.
6 kommentarer:
Det var nog precis vad du behövde. Smart att lämna klockan hemma! (Coachen håller säkert med. Det måste vara roligt, och inte gråt-framkallande!)
Ibland behöver kroppen bara få springa utan krav. Skönt att springa utan klocka! :-)
Ibland behöver man något helt annat än vad schemat säger. Så var det säkert nu och bättre att bli glad än ledsen av springet. Även om jag är säker på att du inte alls är så dålig som du tror.
Den där klokcångern är ett rätt säkert tecken på att du gjorde helt rätt. Ibland behöver både kropp och själ få springa helt kravlöst för att hitta glädjen igen. Hoppas den värsta dippen är över nu!
Du vet vad jag tycker. :-)
Styrkekram!
Lisa, ja det var vad jag behövde helt enkelt.
Rund, jobbigt bara när man ska logga på jogg... Känns som man ljuger :-)
Andréa, jag vet att jag har varit i bättre form och egentligen är det jättedumt att bli frustrerad. jag kan ju springa nu.
Bureborn, definitivt på bättringsvägen.
Ingmarie, tack för allt stöd. Att du orkar med mitt gnäll!
Skicka en kommentar