37 i vilopuls. Lite flåsig under mina promenader. Mer än så känner jag nog inte av den - min bromsmedicin. Jag är apotekaren som helst inte äter mediciner. Men just den här tar jag lydigt. Den tar bort extraslag och skyddar mitt hjärta. Den ser till att tempot är lågt under mina promenader - för jag bromsar när flåset kommer. Det är en underlig känsla att "in a heartbeat" gå från hyfsat maraton-tränad till flåsig i minsta uppförsbacke. Det är en underlig känsla att stanna och hämta andan. När man är på promenad.
Beta-blockerare. En om dagen. Så småningom ska den fasas ut.
7 kommentarer:
Fy fasen, puls 37 e inte att leka med. Måste vara sjukt jobbigt! Skönt i alla fall att du får fasa ut dem snart (förhoppningsvis)...
Fy fasen, puls 37 e inte att leka med. Måste vara sjukt jobbigt! Skönt i alla fall att du får fasa ut dem snart (förhoppningsvis)...
Usch vad dina texter tar hårt. Jag får så mycket tankar i huvudet men jag hoppas att du är frisk snart.
Lisa, just den låga pulsen känner jag inte - flåset däremot :-(
Lennart, jag mår bra. Det är inte meningen att det ska vara depp. Jag känner mig faktiskt glad. Svårt att förklara.
Ojoj, ja det förstår jag är en liten konstig känsla! Kämpa på!
Sara, ja det är underligt. Sinnet hinner inte riktigt med.
Skicka en kommentar