Var jag än går är det på redan trampade löpvägar. Det blir så när man sprungit en del och bor på samma ställe som alltid. Jag noterar underlag. Jag noterar vindriktningar. Jag noterar temperatur. Som om jag skulle springa. Fast jag inte ska. Jag sörjer.
Men under söndagsmorgonens frukost slår det mig att det faktiskt kan vara ganska skönt. Också. Att jag är ledig och att jag - trots att det är söndag (läs långpassdag) kan göra vad jag vill av dagen. Jag "måste" inte springa långpass för jag är inte anmäld till något maraton. Det finns inget löptvång.
Tveeggat. Skönt med frihet. Men jag sörjer. Jag vill tillbaka till tvångstankar om långpass på
söndagar.
Underlaget i "min" skog är perfekt för vinterlöpning. Jag får ju inte... Men lånehunden får.
Men under söndagsmorgonens frukost slår det mig att det faktiskt kan vara ganska skönt. Också. Att jag är ledig och att jag - trots att det är söndag (läs långpassdag) kan göra vad jag vill av dagen. Jag "måste" inte springa långpass för jag är inte anmäld till något maraton. Det finns inget löptvång.
Tveeggat. Skönt med frihet. Men jag sörjer. Jag vill tillbaka till tvångstankar om långpass på
söndagar.
5 kommentarer:
Märkligt det där - för jag ser inte på vägarna under söndagspromenaden som springvägar och tänker inte på vädret som springväder... kanske för att jag får springa?
Just när man inte får springa, blir saknaden av själva rutinen stor. Just det där att man alltid minns den bra känslan, hur man laddar lite innan och känner sig go efter. Att det finns oceaner av tid att tänka, känna vara i ett långpass...
Och när man kan och får springa så är det ju inte alltid så i verkligheten. Då kan det behövas klämmas in mellan miljoner andra saker...
Tvångstankar låter lite kämpigt...
Men jag fattar vad du menar.
Jag kallar det mer "bör-tankar". ;-)
Nästa vinter hoppas jag dina söndagar är uppbokade igen. :-)
Känner igen mig i det där, även om min löpfrånvaro aldrig varit så långvarig. Och inte heller fylld av samma mått av sorg och oro.
Men ändå. Visst, finns det en viss frihet i att faktiskt slippa träningspressen och äga all sin tid.
Snorkkis, jag är nog lite "underlagsobservant" när jag kan springa också faktiskt. Men det är mycket mer markant nu.
Mia, precis som att man inte minns att det gör ont att föda barn. Man minns bara glädjen.
Ingmarie, bör-tankar är en mycket bättre beskrivning.
Bureborn, fördelar och nackdelar, som alltid.
Skicka en kommentar