Jag har funderat lite fram och tillbaka. Funderat på om jag ska berätta för de instruktörer vars pass jag frekventerar att jag har en ICD. En grunka som - om det behövs, ska ge mig en stöt. Jag misstänker att ett "tillslag" nog kan se lite otäckt ut - OM det händer. Vilket det förhoppningsvis inte gör.
Min lilla skyddsängel är ingen hemlighet. Absolut inte. Att jag tvekar är för att jag tänker att det kanske kan kännas belastande att veta. Som om instruktörerna ska behöva ta något slags ansvar som de egentligen inte har.
Lunchpass med Anna. CXworx (oh my god vad jobbigt det är när man inte kört på ett halvår eller så). Anna är gammal i gården och gulligast av dem alla. Så jag bestämmer mig.
"Sådant vill vi nog helst veta" säger Anna och berättar om kvinnan som fick ett epilepsi-anfall mitt under ett av hennes spinningpass. Anna såg att hon betedde sig konstigt men förstod inte. Någon på en grann-cykel kände däremot igen symtomen, hoppade snabbt av sin sadeln och hindrade kvinnan från att falla i golvet. Med fötter fastspända i tramporna kunde det ha blivit skador både här och där. Det slutade väl och nu vet Anna (och alla andra instruktörer) hur det är fatt - så att det kan hållas ett extra öga.
Anna undrar om jag vill att hon ska berätta för de andra. Men nä... Det gör jag helst själv. Nu när jag vet att de vill veta.
Min lilla skyddsängel är ingen hemlighet. Absolut inte. Att jag tvekar är för att jag tänker att det kanske kan kännas belastande att veta. Som om instruktörerna ska behöva ta något slags ansvar som de egentligen inte har.
Lunchpass med Anna. CXworx (oh my god vad jobbigt det är när man inte kört på ett halvår eller så). Anna är gammal i gården och gulligast av dem alla. Så jag bestämmer mig.
"Sådant vill vi nog helst veta" säger Anna och berättar om kvinnan som fick ett epilepsi-anfall mitt under ett av hennes spinningpass. Anna såg att hon betedde sig konstigt men förstod inte. Någon på en grann-cykel kände däremot igen symtomen, hoppade snabbt av sin sadeln och hindrade kvinnan från att falla i golvet. Med fötter fastspända i tramporna kunde det ha blivit skador både här och där. Det slutade väl och nu vet Anna (och alla andra instruktörer) hur det är fatt - så att det kan hållas ett extra öga.
Anna undrar om jag vill att hon ska berätta för de andra. Men nä... Det gör jag helst själv. Nu när jag vet att de vill veta.
4 kommentarer:
Ja, svårt val.
Man vill ju helst att personen du berättar för ska "ta det med ro", och inte bli alltför orolig eller ovillig att ha med dig på passet... Men tänk vad roligt att du FÅR nu:)
Ps: Jag har egentligen fått simförbud efter leverfläcks-operationen. Så sjö kan nog vara dumt...
Jag är inte säker på att sjö är värre än pool :-)
Knepigt...
För å ena sidan så kan det ju som du skriver skapa oro men på andra sidan en trygghet.
Fast jag tror att det är bättre att säga en gång för mycket. :-)
Ingmarie, precis. Det blir så mycket frågor också. Som kanske inte är så relevanta egentligen. Inte för att jag år hemlighetsfull, men...
Skicka en kommentar