fredag 23 oktober 2015

Obeskrivbart

Känslan i magen. Den går inte att beskriva. Jag vill krypa undan. Jag kan inte sitta still. Jag flyr. Ut i skogen i löparskor. När jag är i rörelse mår jag bättre. Jag blandar löpning och gång. Hösten är obeskrivligt vacker.

I skogen, i rörelse, rinner känslan i magen bort.

Jag sitter åter framför datorn. Jag måste skriva. Jag har lovat leverans. Känslan i magen. Den går inte att beskriva. Men jag kan inte fly. Inte igen. Inte nu.

Jag påminner mig om att känslan i magen trots allt hör ihop med något bra. Det är känslan av avvänjning. Min kropp ska inte längre få stora doser kortison utifrån. Stegvis trappar jag ner. Och på varje ny platå kommer den obeskrivbara känslan. Den varar i några dagar. Den kommer av att mina binjurar tagit semester. Stängt av. Packat ihop. Nu ska de lära sig på nytt. Det kan ta tid och man måste låta dem få den tiden. Tålamod.

Den sista dosen kortison tar jag på juldagen.

6 kommentarer:

Ingmarie sa...

Kämpigt men samtidigt skönt att du äntligen ska slippa det! Kanske yogamattan ska fram? Kram!

Sofie sa...

Ja det låter kämpigt, men så skönt att du äntligen ska få bli fri från kortisonet. Och skogsverktyget verkar funka bra som lindring - hoppas den fina hösten håller i sig så att den kan fortsätta ge god känsla i magen.

Lisa sa...

Så härligt att det är på väg bort!!

anneliten sa...

Ingmarie, yogamattan är framme ibland, men mest till stretch :-) Stickning funkar som meditation...

Sofie, ja skogen är mitt element och det lindrar verkligen att vara i den.

Lisa, ja, men om jag ska vara lite negativ så är jag bränd av erfarenhet inte så säker på att det är för alltid... Detta är ju andra gången jag trappar ner. Förra gången blev det bakläxa. Men nu ska jag försöka tänka positivt ändå :-)

Erik sa...

Snart kommer Freja!

anneliten sa...

Ja tack Erik - vi trivs båda i skogen :-)