I mitt påskägg...

...låg en liten dosa. En svensk uppfinning.

Redan idag blev jag opererad. Under mitt nyckelben ligger den lilla dosan. Via en ven går elektroder in i hjärtat. Elektroderna känner av elektriciteten i hjärtmuskeln. Som ett inre EKG. Manicken kan gå in och "över-pejsa" om en takykardi kommer och på så sätt bryta innan det blir farligt. I värst fall får jag mig en defibrillerings-stöt. Det senare hoppas jag aldrig ska behövas, för det lär kännas. Men det känns tryggt att veta att manicken kan.

Jag är fascinerad över medicintekniken. Och har knappt ont alls. Än. Men det kan väl hända att all bedövning inte riktigt släppt.

Får jag springa då?

Min doktor har bestämt sig. Jag ska få en ICD inopererad. En inbygd hjärtstartare som ska rädda mig om hjärtat går i spinn. Dr. H berättar och förklarar. Jag frågar bara en enda sak. "Får jag springa då?" Hon säger ja. Det är liksom det som är meningen. Att jag ska kunna leva så normalt som möjligt mitt krånglande hjärta till trots. Men operationssåret måste läka först. Och manicken finjusteras.

Redan på tisdag ska operationen ske. Jag är lättad. Glad. Förväntansfull.

Övervakad

"Jag känner mig övervakad men inte behandlad - ni gör ju inget!" snyftar jag ilsket. Jag är helt slut. Helt slut efter en natt utan sömn i ett bås på akuten. En natt med konstant larmande hjärt-övervakning. "För att ditt EKG är ur-skumt" svarar läkaren när jag undrar över larmet. "Helst skulle jag vilja ha dig på hjärtintensiven - ifall du tippar över i ventrikeltachykardi och måste elkonverteras" fortsätter han. Men hjärtintensiven har inga platser. Så där ligger jag mitt i akutens kaos - övervakad men inte behandlad.

Rädd är jag. Livrädd faktiskt. Inte för att dö där och då. Jag är ju trots allt på en akut och de låter mig nog inte dö i första taget. Nej jag är rädd för vad sjukdomen tycks göra med mitt hjärta.

Ett halvt dygn senare får jag äntligen en plats på en hjärtavdelning. Inte intensiven för hjärtat mitt har lugnat sig. Mitt sinne blir också lugnat - av en doktor som vet vad hon pratar om. Min doktor. Som omhändertar. Omhändertagandet är, liksom på akuten, EKG-övervakning, men nu i syfte att förstå orsaker och kanske modifiera min behandling. Känslan är en helt annan. Och jag är lugn. 

Med posten

Två brev till mig. Det ena lite knöligt och tjockt. Med handskriven adress. Inuti ett litet silverpaket med guldband. Ännu en gång har gulliga Ingmarie skickat mig en present. Ännu en gång har Ingmarie tänkt på mig fast vi inte har setts på ganska länge.

I det lilla paketet ligger ett armband. Med en liten lapp. Health and Inner Strength ska armbandet ge mig. Nu ÄR ju jag en inbiten skeptiker och det VET ju Ingmarie. Men runt min handled passar armbandet perfekt. Och varje gång jag ser det tänker jag på att jag har människor runtomkring mig som bryr sig om mig. Varje gång jag ser det tänker jag att godhjärtade Ingmarie tänker på mig ibland. Jag blir varm inombords. Sådan värme ger inre styrka. Sådan värme hjälper till att läka. Det är jag alldeles säker på.

Det andra brevet är ett med fönsterkuvert. Oknöligt och anonymt. Det är från St. Görans sjukhus. De vill att jag ska komma på återbesök till en läkare jag aldrig träffat förut. Så här ett år efter min myokardit... De tycks inte veta att jag fått en helt annan diagnos. De tycks inte veta att jag behandlas av specialister på Karolinska. Jag är en pinne i patientstatistiken. Ett personnummer.

Så är det nu. Så var det inte när jag var inlagd. När jag var inlagd omgavs jag av värme och medkänsla. Och jag har min St. Göran-läkare (jag hoppas verkligen att inget hänt honom - han jobbade nog lite för hårt) att tacka för att han gick till botten med det hela. Inte nöjde sig.

Tights-ben everywhere

Där jag går går många tights-klädda ben. På Vasastans trottoarer. På pendeltåget till Stuvsta. De verkar inte vara på väg till något gym. Normala kläder upptill. Nytt mode?

Eller är det jag som ser i syne? Hägringar?

Extrema GB-brukare?

Familjen har fått ett brev. Vi får nöja oss med 70 GB framöver. Per månad. Inte glassar. Internet.

"Skulle du mot förmodan överskrida..." står det. Och i nästa mening anges vår snittförbrukning: 95.2 GB. Mot förmodan överskrida...

Jag ringer kundtjänst. De har inga abonnemang med fritt födande tillgång av GB längre. Deras extra-plus-mega är på 50 GB, men eftersom vi en gång i tiden teckande ett fritt abonnemang är de generösa och ger oss 70. Jag känner mig extrem. Eller är det familjen som är extrem? Jag har ändå lite svårt att tro det. Så internetuppkopplade är vi väl ändå inte? Och just nu är vi bara tre i huset.

Jag skyller på dottern. Hon som slukar serier till frukost och genom halva natten. Spotify är på alla andra stunder. Mitt surfande och mina ljudböcker är nog en droppe.

Utanför grävs det intensivt. Fiber läggs ner i marken. Snart ansluts vårt hus. Till ett mega-flöde av GB.

Man får väl göra det man kan

De där Sarorna...

Träningsglädje-Sara gillar att utmana. Den senaste utmaningen kallar hon "jävligt jobbig april" och den går ut på att träna något varje dag hela april månad. Hmm. Träningsförbud var det...

Skånskan-Sara bjuder på två veckor gratis prova på på Yogobe. Hon tycker att det passar för det är löpartema. Passande för dem som får springa...

Men man får väl göra om om man vill. Anpassa till situationen. Så jag kombinerar och modifierar. Jag nappar på båda Sarornas upplägg. Och anpassar till mig. Yoga varje dag hela april får bli min utmaning. Om så bara en kvart. Jävligt jobbigt blir det nog inte. Men det blir bra.