Vad är enklast...

...att flytta på en dosa eller laga en axel? Det är naprapat-Mats som ställer frågan. Han väntar sig inte att jag ska svara. Vi är ganska eniga i vår misstänksamhet mot den där dosan. Den där defibrillatorgrunkan som ska rädda livet på mig - om hjärtat löper amok. Den som jag värdesätter så högt. Men som eventuellt kanske - i alla fall indirekt, kan ha orsakat min onda axel.

Kirurgen tyckte han var schysst som satte dosan ovanligt långt ut mot armhålan. Utifall jag ville ha urringat utan att visa upp en underlig utbuktning under huden. Han gjorde det han tyckte var bäst.

Egentligen stör dosan mig väldigt lite. Någon gång ibland lägger min P huvudet på min axel i TV-soffan och då ryter jag lite... "Du-ligger-på-dosan-morr"... Visst har jag noterat i Body Pump-spegeln att jag tränar lite snett. I alla övningar där saker ska lyftas. Och möjligen håller jag axeln lite framskjuten mest hela tiden? Mats tycker det. Men ont har det inte gjort. Förrän nu. Efter drygt två år.

Mats säger åt mig att ro. Att träna baksida axel och rygg. Att låta pattarna vila (nä så sa han inte - ingen bröstmuskelträning sa han). Och fortsatt rehab med gummibandet. Men eftersom rehab har pågått ett tag nu (ja, jag har varit ganska flitig), utan egentlig förbättring, fick jag numret till en ortoped. En som är duktig på axlar. Kanske kommer han fram till att vi behöver flytta dosan lite. Att det är bättre än att vänta på att axeln klappar ihop helt och behöver opereras. Ett litet snitt i huden bör vara enklare än att rota runt bland senor och benbitar...

Jag gör det jag kan. Jag går ner i garaget och ror. Smala rodd. Breda rodd. Och så gummibandsrehab.

Nörderi, platt fall och core-styrka

Att snöa in helt på något. Sådär så att man letar likasinnade att prata med... För att ingen annan förstår. För att ingen annan orkar lyssna.

Så var det när jag var en fokuserad (eller besatt) löpare. Så är det nu när jag är en fokuserad (eller besatt) stickare.

Igår hittade jag en för mig ny stick-podd under namnet Stickkontakt (har ju sedan tidigare förbrukat Nördic knittings podd). Är man lite galen när man sträcklyssnar på 10 avsnitt? Nästan timslånga podcasts med tre tjejer som pratar stickning och garn. Kanske lite besatt. Men bara lite... Eller?

Hursomhelst. Podden följde med mig ut i skogen. I mina öron medan jag sprang över rötter och stenar. Jag kan inte påstå att just stick-poddar stimulerar till högre tempo - men det var inte det jag var ute efter. Kanske blev focus för mycket på knit-a-longs (när folk stickar samma sak samtidigt och visar varandra hur det går på sociala medier), på beskrivningar av garnkvaliteter med omedelbart habegär, eller på diverse tekniska tips. Kanske blev uppmärksamheten på rötter och stenar för dålig. För vips så låg jag där. Raklång längs stigen. Med ömmande knä, värkande armbåge och en känsla av fånighet. Som tur är såg ingen mig (vad jag vet).

Det var igår. Idag körde jag spinning. Och lämnade podden hemma faktiskt. Jag tänkte "inget ont som inte har något gott med sig". För min såriga hand ville inte riktigt hålla i styret. Annas uppmaningar om att enbart använda styret som balansstöd, att spänna bålen istället, behövdes inte idag - jag kunde helt enkelt inte lägga någon tyngd i handen.

Men hålla i stickorna - det kan jag.

Oj, nu blev det kväller...

Voffer då då..?

Jag har ju varit med i några år. Jag vet att det blir höst. Jag vet att kvällarna blir mörkare. Ändå låter jag mig överraskas. Snubblar över rötter i en mörk skog.

 Från vacker skymning till beckmörker - på noll-tid.

Jag vet att där är många rötter, men jag ser dem inte.

Jag glömmer snabbt och nästa dag tänker jag mig ett kettlebell-pass i trädgården. Inser dock snabbt att jag nog får flytta från min vanliga ogenerade plats bakom buskarna på gräsmattan till stenläggningen framför ytterdörren. Mer synlig för förbipasserande än jag skulle önska, men vad gör man? Det är ju där det finns en lampa.

Kettlebell-pass utanför ytterdörren. Kvällen är ljum. Men löven virvlar runt fötterna och hösten känns. Jag gillar höst...

In vill jag inte. Inte än.

Fånigt och fjuttigt, men ack så irriterande

Min ena dotter brukar säga "men mamma Jinxa inte". Som i att man inte får uttala vissa positiva saker för då går de åt h*lvete...

För en tid sedan filade jag i mitt huvud på en liten blog-text. Om att inte ha ont någonstans. Om att kunna träna vad man vill utan smärta i någon endaste kroppsdel. Jag tänkte på det där att vara tacksam. Att komma ihåg hur bra det känns - också när det känns bra. För så var det då...

Sedan. JINX... Ont i axeln. Inte jätteont. Bara så där fånigt och fjuttigt. Typ en 3:a på en 10-gradig skala. Bara när jag lyfter armen uppåt-bakåt. Bara när jag tar på mig jackor. Bara när jag försöker göra armhävningar (det går inte - axeln är liksom för svag). Bara i vissa yoga-positioner (som den ganska centrala "hunden"). Det fåniga fjuttiga i det hela gör förstås att jag går och drar på det. Tänker att det går över. Imorgon. Eller nästa vecka.

När jag insåg att det nog är ett par månader nu och att det snarare blir värre istället för bättre - då bestämde jag mig. Bokade en tid hos en av Ingmaries favorit-naprapater (en som jag ännu inte varit hos). Vi får se vad han säger. Och tills han säger något skippar jag alla träningsformer som känns i axeln (det har jag i och för sig gjort i ett par veckor nu - utan förbättring) och ägnar mig åt löpning och spinning.

Löpning känns jättebra. Efteråt gör axeln mindre ont och jag tänker att det är genomblödningen som gjort gott.

Definitioner

"Var snälla mot er själva nu" peppar Anna. Det hon menar är spinn loss som tusan och ge kroppen en omgång. I hennes värld är man snäll mot sig själv när man tränar hårt. Fine. Jag köper den definitionen.

"Nu är det bara tabata kvar" gastar Anna. Men Annas definition av tabata är förstås annorlunda den också... Istället för att vila mellan varje intervall lägger vi på mer motstånd och kör på så det ryker också i "pauserna". Som tur är är tabata-inslaget bara några få minuter. Som tur är är det på slutet av ett 60 minuter långt, mycket svettigt, intervall-spinningpass.

Lagom trött i kroppen (jodå jag var extra "snäll" mot mig själv) pysslar jag lite hemma. I öronen har jag "Introvert - den tysta revolutionen" av Linus Jonkman. Jag är inte helt säker på vad jag tycker om boken. Irriterar mig lite på förenklingar och tycker att Linus är lite lätt obehagligt "klass-indelande". Men en hel del är tänkvärt. Allt kokar förstås ner till hur man definierar introvert och enligt Linus definition så är jag nog lite sådan jag också...  Liksom 70% av befolkningen. Väldigt få är enbart extroverta. Samtidigt hyllas och efterfrågas extroverta egenskaper i dagens samhälle vilket gör att vi odlar vår extrovertism (om ett sådant ord finns) och trycker ner det introverta. Jag lyssnar vidare så får vi se...

Tjat, tjat...

"Enligt Food Pharmacy så"... Jag inser att jag är aningen tjatig just nu. Stackars de som lever nära mig...

Och nu tjatas det också på bloggen (men den kan man ju låta bli att läsa). Tjatet beror på att jag tycker att Food Pharmacy är en så kul bok. Lättsamma texter om ett intressant ämne. Jag, som egentligen vill ha hårda fakta, har just klickat hem en mer vetenskaplig variant (av Tim Spector) på samma tema: våra mikrober och hur de reagerar på vad vi äter och hur de styr en del av vår friskhet och i många fall orsakar sjukdomar.

Det är en sak som jag gillar extra mycket hos tjejerna som skrivit Food Pharmacy. Infallsvinkeln. Idé-världen och sinnevärlden. Som hos Platon. Lite förenklat så förespråkar Lina och Mia en förlåtande attityd. Man orkar bara med så mycket perfektion liksom. Och förändringar som kräver stora ansträngningar blir oftast inte långvariga. Istället: babysteps. Lägg till bra saker. Förbjud inte de dåliga - de försvinner gradvis när de bra sakerna får fäste. Det angreppssättet tilltalar mig.

Mina babysteps:
1. Inte äta frukost på måndagar. För att låta organen vila minst 16 timmar i sträck någon gång i veckan
2. Äta mer råa grönsaker. Jag är redan rätt bra på det, men ska man vara perfekt är det enorma mängder... Som sagt - babysteps.
3. Dricka professor Stigs kryddiga shots (jag tycker faktiskt de är ganska goda och jag tror på Gurkmeja).

Den ganska smaskiga gurkmeja-shot som Professor Stig hittat på... 

Och som jag kan tänka mig att dricka

Jag har hivat in en del av mitt nötförråd i kylskåpet också. Att de sorter som innehåller omega-3 behöver skyddas mot oxidation och att det görs bäst vid låg temperatur - det var nytt för mig.

Men jag skippar smoothien på grönkål. Den må vara hur nyttig som helst, men jag klarar bara inte av den.

Ett annat av Stigs nyttiga recept.  Grönkålssmoothie. Men jag kan bara inte... P tycker den är fräsch och dricker upp resterna av min.

Så var det bestämt

För mig känns det som en stor grej. Lite av ett svek (jag gillar ju Huddingehallen och vet att de kämpar mot de stora gymkedje-drakarna) och samtidig så spännande.

Efter många år (gissar på mer än tio) på Huddingehallen byter jag till en av drakarna. SATS. Dels för att en av mina favorit-spinninginstruktörer gjort just en sådan övergång (också från Huddingehallen), dels för att jag är så himla sugen på att testa lite nytt. Nya former av gruppträning. Ingmaries indoor running till exempel. Om jag nu vågar...

Jag hämtar kortet omedelbums och bokar snabbt in tre klasser. Visserligen är två av passen i träningsformer jag känner till... Men jag tänker att stegvis så...

Gulliga snälla Ingmarie har hjälpt mig till en bra deal. Så att jag kan träna i hela Stockholmsområdet och samtidigt ha råd med nya löparskor. TACK Ingmarie!

Somliga springer i trasiga skor...